Livspusslet går ihop. Jag har precis lagom många blommor för att hinna vattna. Det går att hinna dammsuga som en form av morgongymnastik innan första mötet, promenera i skogen med ett digitalt möte i örat och hämta och lämna på skolor innan arbetsdagen är slut.
Jag har gått genom småbarnsdimman och vaknat upp här mitt i livet och Corona-vardagen och känner att jag äntligen är i takt. Jag har till och med fattat att jag fyllt 40 år, för bara något år sedan trodde jag fortfarande att jag var 32 eftersom tiden när jobbet snurrade och barnen var små flöt ihop.
Isolering innebär för många en psykisk stress men för andra kan det vara tid för nytänkande och tid för reflektion. Hemarbetet har sannolikt räddat många från den berömda väggen.
Nu är flexibelt arbete det nya normala. Det konstaterar Netigate i en undersökning tillsammans med Mårten Westberg (EIBA), Stefan Tengblad (Göteborgs universitet) samt Petri Kajonius (Lunds universitet). De har frågat 1500 svenskar om hemarbete under Coronakrisen.
Resultaten från studien är tydliga – var tredje arbetar hemma under krisen och två av tre gillar hemarbete. När pandemin är över spår man att en miljon fortsätter att jobba hemma. Den höga skattningen av hemarbetet, under en delvis kaotisk och traumatisk vår, har fått oss att ifrågasätta hur arbetslivet fungerande före pandemin. Hur vanligt förkommande har det egentligen varit med ineffektiva möten, störande kolleger, bossiga chefer och fyrkantiga regler kring hur arbetet skall utföras?
Själv gillar jag att vara i öppna landskap, prata med andra, kanske är jag rent av en av de störande kollegorna. Det är då alla idéer kommer, under snabba samtal genom korridorerna med chefer och kollegor löser sig saker kvickt längs vägen. Allt rullar på i snabb takt. Projekten är många och allt är så kul.
För många med mig är en arbetsdag hemma nu istället en vardag. Bilden av en dator vid köksbordet, i soffan, på köksön eller i knät infinner sig direkt. Vardagslivet som fladdrar förbi i bakgrunden. Det är på många vis fysiskt ensidigt och enformigt och det gör ont både här och där, men på något vis finns många mentala bottnar som är nya. Det händer något inuti när intrycken blir färre än vanligt. Jag tror jag hinner tänka efter.
Ska jag luta mig tillbaka nu när jag är nöjd och hinner tänka? Precis när allt känns helt bra, börjar tankarna om att det vore roligt med något nytt spännande i mitt liv. Tänk om det pågår en tyst revolution i samhället just nu där i hemmen bakom de bärbara datorerna. I det nya flexibla arbetet hinner man ju tänka. I en av alla digitala fikastunder kommer frågan upp.
”Det är nu det händer – antingen skiljer man sig eller gör man något nytt tillsammans som att flytta till drömhuset någon annanstans eller sadlar man om och blir bönder, säger en kollega.”
Tankarna drar iväg. Allt är möjligt. Jag vill inte skilja mig och har redan testat att bo på landet. Jag får hitta på något eget. Vilar sedan i tanken på att det flexibla är det nya normala och att jag nog inte behöver bestämma mig idag. Jag har tid och det finns utrymme för mina tankar nu så det kommer lösa sig.
Emma Jansson
