Jens Rosén i Försvarsmaktens vårkampanj 2019 ”Kom som du är”. Foto Klara G.
Jens Rosén tog sig från balettscenen på Kungliga Operan till Försvarsmaktens krigsfartyg HMS Trossö. Idag har han det svårast jobbet av alla, att vara pappa.
– Livet blir tråkigt om man inte får lära sig något nytt och jag har inte haft det tråkigt i mitt liv.
Idag är Jens Rosén 46 år gammal och hans lista som professionell yrkesdansare kan göras lång. Som tjugoåring intog han scenen som solist för första gången på Kungliga Operan och fem år senare fick han fast anställning. Han har dansat på Paris Operan, turnerat världen över med Spanska nationalbaletten, arbetat som konstnärlig ledare och dansat rollen som Petter i julklassikern Nötknäpparen under tjugo års tid.
– Det var min mamma som satte mig i dansskola för sällskapsdans när jag var sex år. Hon tyckte att alla pojkar skulle kunna dansa med flickor för att lyckas här i världen.
Dans var något som Jens visade sig ha fallenhet för och i årskurs fem började han på Kungliga svenska balettskolan för att studera klassisk balett. Efter skoltid ägnades mycket tid på Kungliga Operan i Stockholm.Det var lite som min ungdomsgård. Vi hämtade vår middagskupong efter skolan och sen gjorde vi oss redo för att repetera om man hade fått en roll i en föreställning. Annars spelade vi mycket pingis nere i källaren. Det var också där Jens fick lära sig vad som förväntas av dig som balettdansare. Hur viktigt det är att visa respekt, att vara noggrann och veta sin plats i ledet. Jens säger att hierarki är lätt att kritisera men det kan också göra saker tydligt för en.
Tiden utomlands
I början av 00-talet bestämde sig Jens för att lämna operan. Tillsammans med sin flickvän Nadja Sellerup bar det av utomlands. Först åkte de till New York där de sökte jobb på New York Ballet Theater men de blev inte antagna. Istället åkte de vidare till Madrid där de började dansa i Victor Ullate Company. Perioden i kompaniet var lärorik men hård.
– Victor Ullate fick mig i toppform. Han var en fantastisk lärare och koreograf som gav oss mycket tid och såg till att alla förstod vad han ville att vi skulle åstadkomma. Men det var mycket slit och det tog hårt på kroppen. Kompaniet hade också väldigt dålig ekonomi. Jag minns att vi fick ta med oss eget toalettpappret till danslektionerna och vattnet stängdes av om vi duschade för länge efter träningen.
Efter åtta månader fick de plats i den Spanska nationalbaletten och turnerade världen över i danskompaniet Compañia nacional de dansa med den prisbelönte koreografen Nacho Duato.
– Det var riktigt roligt med turnélivet, att bara få fokusera på dansen och att bli världsbäst.
Efter sex år utomlands var det dags att återvända hem till Sverige. Nu ville Jens tillbaka till Kungliga Operan. Så han ringde upp operans dåvarande konstnärliga ledare Madeleine Onne och bad att få tillbaka sitt jobb som solist, lyckligtvis sa hon ja.
Efter pensionen
– Erfarenheter kommer med åren och det är frustrerande att man måste sluta när man kan som mest. Jag hade hoppats kunna hålla på lite längre om kroppen hade klarat av det men det är bara något man får gå igenom som dansare.
Jens gick i pension när han var 42 år gammal och började istället att undervisa andra i klassisk balett. Att träna andra dansare är svårt berättar han och det är framförallt den psykologiska biten som kan vara en utmaning. Du som tränare har ett stort ansvar och måste vara medveten om vad man säger och hur det kan påverka dansaren både positivt och negativt.
– Det är nödvändigt att vi lär oss av varandra så vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt. Studera vad tidigare dansare har gjort fel och undvik att göra det själv.
Nyfiken på att prova något nytt
Det fanns en längtan efter att prova på något helt annat. Han började sökte efter olika utbildningar och ramlade över Försvarsmakten. Några månader senare befann han sig på marinbasen i Karlskrona på väg att bli signalmatros. Som signalmatros arbetar du till sjöss på en av Försvarsmaktens krigsfartyg och har som huvuduppgift att signalera i det visuella mediet.
– Jag hade gjort en sak i hela mitt liv och såg nu möjligheten att testa något nytt. Jag visste ingenting om Försvarsmakten när jag slängde mig in i det, vilket var väldigt spännande.
Att blev just sjömanskap var han väldigt glad över då han älskar att vara på havet.
– Det var enkelt att komma in i Försvarsmakten. Det enda som kunde ha varit ett hinder var min ålder. Jag började på Försvarsmakten relativt sent i mitt liv jämfört med många andra och hade en helt annan bakgrund. Jag funderade på hur det skulle tas emot men alla välkomnade mig väl under både utbildningen och på fartyget.
Efter den militära grundutbildningen började han arbeta på stödfartyget HMS Trossö. Ett fartyg som i strid bistår andra stridande enheter med allt från dricksvatten, sjukvårdsresurser och ammunition. Under sin tid som dansare hade Jens jobbat för att bli bäst på just en sak. Nu ingick han i en besättning av 61 personer där det fanns ett värde i att vara bra på olika saker. En blandad grupp är en bättre grupp förklarar han och det fick honom att känna att han var en tillgång.
– Jag var inte särkilt vass på att skjuta med vapen men jag var duktig på mycket annat.
Arbetsdagarna på HMS Trossö var varierande och arbetsuppgifterna mångsidiga. Hade man en minut över så fanns det alltid något man kunde studera och bli bättre på. Enda stunden man vilade var när man sov.
Att bli förälder och en längtan tillbaka till kulturen
Efter några år på Försvarsmakten valde Jens att sluta. Han och Nadja väntade sitt första barn. Att bli förälder hade han sett fram emot väldigt mycket och med ett barn på väg kände Jens att arbetsperioderna till havs inte gav tillräckligt med tid hemma. Istället gick han tillbaka till att undervisa i balett. I fjol fick Jens och Nadja sitt första barn, sonen Liam och idag är han pappaledig. Att bli förälder har visat sig vara det svåraste jobbet av alla och dagarna springer iväg. När han inte är med Liam så är han aktiv i Dansmuseets eventförening där han arbetar för att sprida dansens historia. Vad nästa steg i livet blir vet han inte än men han hoppas få möjligheten att stå på en scen igen.
– Dans är något man inte kan utrycka genom att prata eller skriva. Dans är något man känner och det vackra med dans är att det är något som alla kan lära sig.
Törsten efter kunskap har alltid funnits med i Jens liv. Idag känner han en viss oro för all kompetens som kan komma att gå förlorad inom kulturen i sviterna av coronapandemin. Att många kan tvingas skola om sig i brist på jobb inom sitt yrke. Han berättar att det finns mycket att älska med
med dansens värld och att det är så många olika konstformer som går samman.
– Du som dansare har en hel orkester som spelar för just dig. Sen har du alla bakom scen, från tekniker, scenografer till kostymörer. De jag uppskattar mest är de påklädare som såg till att jag hade rätt strumpa på rätt fot när jag skulle gå ut på scenen. Alla dessa människor gjorde sitt bästa för att jag skulle kunna fokusera på mitt jobb. Nu är det är viktigt att vi värderar deras kunskap.
– Jag är för upptagen med att leva för att tänka på att jag ska dö.
I ”Vår militära profession” skriver Försvarsmakten att alla militär personal måste vara beredda på att riskera livet för att fullgöra uppgiften att ansvara för samhällets yttersta säkerhet och trygghet. Men att gå och tänka på döden hade Jens inte tid med.
– Livet händer här och nu, avslutar Jens Rosén.
Text Mikaela Landeström
