Emilia Nyblom, 54, är dotter till en grekisk premiärminister och Ragna Nyblom, en svensk skådespelerska och radio- och tv-personlighet. Som barn växer hon upp i det fördolda med en mamma som aldrig kom över sveket av att bli lämnad.
– Jag söker med ljus och lykta efter tillhörighet. Det har nog med min uppväxt att göra.
Ragna lär känna Andreas Papandreou i slutet av 1950-talet när de båda är bosatta i USA. När Andreas pappa Georgios blir premiärminister 1963 återvänder han till Grekland. Den 21 april 1967 tar militärjuntan makten genom en statskupp. Andreas fängslas och hans far sätts i husarrest. Vid den här tiden är Ragna tillbaka i Sverige och hon skriver brev till sin vän Andreas och verkar för hans frisläppande. När Andreas släpps går han i landsflykt till Sverige tillsammans med fru och fyra barn. Under hans första tid i Sverige ingår Ragna i den närmaste kretsen. Sommaren 1968 åker Andreas med familj till Gotland för att umgås med Olof Palme. Med på resan följer Ragna Nyblom. På dagen två år efter statskuppen föds Emilia, dotter till Ragna Nyblom och Andreas Papandreou.
Kärleksbrev till Ragna
Det är mitten av april och ute faller stora snöflingor. Vi sitter i ett kaffedoftande fikarum på Stockholms konstnärliga högskola där Emilia arbetar sedan tre veckor tillbaka. Den ljusgråa soffan är hård och inte gjord för att sitta länge i. Emilia har guldfärgade jympadojor, svarta skinnbyxor och vinröd bomberjacka. Hon har kortklippt gråsprängt hår med en lugg som påminner om Tintins.
-Jag har uppfattat att mina föräldrar inte var i en relation när jag föddes. Min mamma drömde om och längtade efter att det skulle bli de två. Jag har hittat hans kärleksbrev till henne och där beskriver han det som att de ska ha en framtid tillsammans. Jag förstår av breven att hon tror det.
Vågar inte träffa pappa
Emilia har sett bilder på sig som bebis tillsammans med sin pappa. Men när hon är ett år flyttar Andreas till Kanada med fru och barn. Emilia och Ragna blir kvar i Sverige.
– Min mamma blir väldigt sorgsen och uppgiven när hon förstår att han väljer sin fru. Han var hennes stora kärlek och hon kom aldrig över det. Hon låste dörren om sig själv och släppte aldrig in någon mer.
Under uppväxten instrueras Emilia att hålla låg profil då det ska finnas en hotbild.
– Hon var rädd att jag skulle kidnappas om vi inte höll tyst om att jag fanns. Min mamma ställde frågan till mig när jag var yngre om jag ville träffa min pappa och då såg jag på henne att det var jättefarligt och läskigt så jag sa ju nej.
Papandreou gör politisk karriär
Emilia växer upp utan sin pappa och vågar inte prata om sitt ursprung eller bakgrund. Under tiden gör pappa Andreas politisk karriär. Han grundar det socialdemokratiska partiet PASOK och blir premiärminister i Grekland 1981. Under åren träffar Emilia sin pappa en handfull gånger.
– Första gången jag accepterade att vi skulle träffas var jag 15 år. Han bodde på Grand Hôtel i Stockholm där han delade en svit med sin livvakt. Utseendemässigt kände jag igen mig, jag var en avbild av honom. Jag gillade hans stil. Han var väldigt avslappnad och så rökte han pipa.
De sista åren har de ingen kontakt alls och när han dör 1996 får Emilia veta det genom media.
– Ingen ringde mig och berättade utan jag såg det på nyheterna. Det gjorde mig arg och besviken men jag kunde inte tillåta mig att bli ledsen.
Minnesstund i Aten
Emilia blir inte inbjuden till begravningen men skriver en nekrolog som publiceras i Svenska Dagbladet. Under rubriken ”Till Andreas Papandreou från din dotter” blir den snabbt översatt och publicerad i grekisk media.
– Min yngsta bror hör av sig och säger att han inte trodde att vår pappa betydde så mycket för mig. Sen blir jag inbjuden till en minnesstund i Aten. Jag minns att jag vandrade upp mot kapellet och att det bildades som en tunnel med människor som började klappa och ljuda med händerna för munnarna när jag gick förbi. Först blev jag skrämd men mitt sällskap förklarade att de välkomnade mig som en del av familjen.
Sex år senare står Emilia vid sin fars grav och gråter för första gången. Över allt som varit och det som kunde blivit.
– Jag söker med ljus och lykta efter tillhörighet. Det har nog med min uppväxt att göra, hur min familjesituation har sett ut och hur jag har upplevt den. Efter minnesstunden fick jag en ros av mina halvsyskons mamma. Den var plockad ur min farfars rosenträdgård. Den har jag fortfarande kvar men det är också det enda jag har som minne.
Emilias mamma går bort 2017. Helt nyligen hittar hon ett brev som Ragna skrivit runt 1970.
– Jag utgår ifrån att hon aldrig skickade det. Hon skriver att hon ska kontakta en av min pappas säkerhetsvakter som bor i Sverige som hon visste var beväpnad. Hon skulle be honom skjuta henne för då skulle jag bli adopterad och få bo med hela familjen och alla syskon. Då förstod jag kanske bättre hur ledsen och sorgen hon var och hur dåligt hon mådde. Hon hade jättesvårt att prata om min pappa. När jag väl blev intresserad av att veta mer blev hon antingen väldigt upprörd eller så började hon gråta. Så jag slutade fråga.
Mammas sista hälsning
– Min mamma blev själv bortadopterad när hon var fem år. Hon återkom alltid till det. Hon kände sig nog redan som barn sviken. Hennes egen pappa försköt henne och hon hamnade i en konflikt med sin bror som varade livet ut. Min mamma talade ofta om en låda som jag skulle öppna vid hennes död. Så när hon går bort så letar jag upp lådan. Det var en stor svart låda med en vit lapp där det stod Döden. Jag tänker att nu får jag svaret på alla mina frågor.
I lådan finns endast tre saker. Ett litet urklipp från DN med namnet på en begravningsbyrå. En post-it lapp med tre sånger till begravningen. Och en stor lapp med texten:
”Min bror får inte ha någonting med min död och begravning att göra.”
– Det var hennes sista hälsning till livet.
Cancerbesked leder till en förändring
Några år innan mammans bortgång får Emilia en cancerdiagnos.
– När jag gick i mammagrupp efter att ha fått barn så hörde jag om en kvinna som hade fått bröstcancer och hur hon upptäckt det. En morgon hade hon vaknat upp, ena bröstet hade varit dubbelt så stort som det andra, pekade neråt och vätskade. Jag är så glad att jag var där och hörde det. En dag vaknade jag upp och så är det så för mig. Hade jag inte hört det där så hade jag aldrig lyft luren och ringt det där första samtalet till vården. För svullnaden gick ju tillbaka efter några dagar och sen var allt som vanligt.
Innan cancern lever Emilia i en relation som hon själv beskriver som destruktiv. Av hänsyn till närstående vill hon inte berätta mer än så. Cancerbehandlingen pågick under ett år och vändningen kom under rehabiliteringsperioden.
– Då säger personal på onkologen att jag absolut inte får försätta mig i en situation där jag ständigt är stressad för då kommer jag att sitta här igen om ett år. Det tog så enormt starkt och jag är så tacksam att de sa det till mig.
– Väldigt förenklat så ledde det till att jag tog ett beslut som förändrade min situation. Men jag vet inte om jag har återhämtat mig än.
Emilia tar fram en fyrkantig grönskimrande ask. I den ligger några för henne mycket värdefulla saker. Ett foto på dottern när hon är åtta månader. En brosch som hennes morfar konsthantverkaren har gjort. En liten glasburk fylld med grekiska ”mati”, små blå glasamuletter i form av ögon som ska skydda den som bär det.
Mimmi Lundgren
