Många ser dom senaste månaderna både som jobbiga och tråkiga. Men inte jag. Tvärtom. Jag trivs och mår bra hemma själv. Nästan lite för bra.
Jag säger såklart inte att anledningen är positiv. Den är snarare hemsk. Människor är rädda för sitt eller andras liv. Ingenting är normalt och många mår dåligt över situationen. Det är självklart.
Men ändå jag. Att få vara själv, ensam utan någon annan. Att det är legitimt att inte träffas och socialisera. Det gör mig gott. Älskar tystnaden och mitt eget sällskap. Låta tankarna vandra. Få välja helt själv vad som ska hända eller inte. Ladda mina batterier.
Jag vill egentligen träffas mer. Tycker om det, men till en viss gräns. Sen tar jag slut.
Det är en pågående konflikt att acceptera mig själv. Vad som är. Det är inte lätt och det kommer att ta tid. Andra fungerar annorlunda.
Under våren styrde jag om mitt fokus. Två terminskurser på Poppius journalistskola, praktisk journalistik och webbredaktör. Det är det bästa valet på länge. Att i vuxen ålder få sätta mig i skolbänken och lära mig nytt. Befriande att kunna utrycka mig i nytt språk. Se annorlunda och utvecklas. Men också påfrestande med många sammankomster och koncentrede heldagar på plats. Efteråt för mig, en trötthet bortom allt annat.
Att då få gå in i ett nytt sätt. Få all kunskap genom videomöten men ändå med kontakt med lärare och övriga deltagare. Sitta tillbakalutad i egen soffa. Eller till och med ibland på språng med headset. Eget arbete i tystnad. Att kunna höra mina egna tankar. Det har varit bra för mig och jag har lärt mig mycket.
Självklart missade jag möten. Att lära känna andra människor. Samtal och skratt. Kanske missade jag att få nya vänner. Men det är okej. Det är bra ändå, jag mår bra.
Text: Anneli Bramberg
