Lördag hela veckan? Nja, snarare en jämngrå novembermåndag i ett helt kvartal.
Anders Tegnell har flyttat in i mitt vardagsrum. Och jag överväger på riktigt att tatuera in hans ansikte på min överarm.
När väckarklockan ringer hasar jag mig de 7 stegen, från säng till köksbord, som också är min arbetsplats. Som sällskap på andra sidan bordet sitter sambon som även han jobbar på distans. Jag har lärt mig namnen på hans kollegor och vi har slutat fråga varandra hur dagen på jobbet varit. Jobbmöten sker via Facetime och Skype och blusen är ersatt av bekväm mysbralla. Världen har krympt. Och mycket v livet har helt tappat sin glans.
På måndagar delar jag digitalt klassrum med tio andra studenter på Poppius Journalistksola. Tappra lärare och gästföreläsare gör allt för att improvisera fram intressanta digitala föreläsningar och vi elever kan bara drömma om hur det kunde varit att vara att dela dessa möten i klassrummet – live.
Det plingar till i mejlen och jag läser att konserten med Lars Winnerbäck skjutits upp ett år. Det gäller också spelningarna med Smith & Tell och Kiss. Hur länge den avbokade resan till lägenheten på Teneriffa får vänta är oklart. Helgens långpromenader som alltid avslutas med bio, utställning och gärna en middag ute har reducerats till bara just en promenad. Det finns inget behov av att förnya gymkortet eller SL-kort då både t-bana och gym är att betrakta som no-go-zones.
Lider i tanken med de som blivit sjuka. Applåderar hjältarna som jobbar i vården. Och sörjer de som mist livet. Men lyckas ändå inte tysta den lilla rösten i huvudet som säger:
–Förbannade pandemi. Ge mig mina guldkanter tillbaka.
Text: Minna Karlsson