Nasrollah Faghiri kom till Sverige i augusti 2015. På ett tåg till Örebro blev han stoppad av tågkontrollanter när han gömde sig på toaletten.
– Jag kunde bara säga Afghan, Afghan, så de skulle förstå. De förstod att jag var nyanländ och kastade ut mig.
-Det var någon som skulle gå på toaletten men jag öppnade inte. Det knackade mer och det var kontrollanter som jag inte förstod vad de sa, men jag antar att de frågade efter biljetten. Jag sa ingenting. De frågade om jag kunde engelska men det kunde jag inte, säger Nasrollah.
Efter att ha blivit utkastad från tåget i Örebro hamnade han på polisstationen. Sedan fick han ett familjehem i Enköping och började i skola.
-När jag var liten läste jag koranen men förstod inte vad som stod där, vi bara läste den men jag förstod inte arabiska. Vi blev tvingade att läsa den. Här i Sverige har jag lärt mig läsa mitt eget modersmål och lärt mig svenska och lite engelska. Det är fantastiskt, säger han med glada ögon. Han är nu pingstvän och menar att islam inte är jämlikt mellan kvinnor och män. Han hoppas få leva i Sverige med sin fru som också är afghan och nyfödda dotter. Han tycker att det är fantastiskt att vara pappa och att ha en ny familj.
Potatisfältet
Som liten bodde han i staden Dajkondi på den afghanska landsbygden. Varken han, hans sex yngre syskon eller föräldrarna hade gått i skolan. De levde på att odla vete och potatis.
-När jag tänker på min barndom tänker jag att vi bara överlevde. Vi hade ingen framtid utan allt handlade om vad vi skulle göra idag och imorgon, att få mat på bordet. Vi hade inte möjligheter att tänka på vad vi skulle bli, ingen mobil, ingen tv, eller elektricitet. En grupp av talibaner hade hotat familjen under månader och krävt att vi skulle flytta. Jag var rädd. De ville åt marken huset låg på. Vi tillhör folkgruppen hazarer som är extra utsatta. En dag när mina föräldrar arbetade på potatisfältet kom de och sköt pappa i huvudet och han dog, säger Nasrollah och tar en snabb klunk av kaffet.
Han var i tolv-tretton års åldern och de behövde flytta då det var farligt bestämde hans mamma. De reste till en annan stad i två dygn i en lastbil med lamm. Det var svårt i den nya staden och de hade inget jobb, så han gick runt och samlade skräp för att kunna köpa bröd. Talibanerna frågade honom om han var hazar eller tadzjik och om han var ny där. Han sa att han var tadzjik då de skulle döda honom om han sa att han var hazar. Han berättade för sin mamma som sa att han måste åka därifrån. Hon betalade pengar till en smugglare som hjälpte honom.
Över bergen
De var ungefär hundra personer och en smugglare som gick genom bergen mot Iran. De fick gömma sig för att inte bli sedda av soldater och bli skjutna.
-Jag hade bara en flaska vatten som jag fick gömma på natten för att ingen skulle ta den. Jag hade lite frukt och bröd som jag hade med mig från Iran, det blev torrt efter ett tag. Jag fick spara och bara äta lite av det varje dag. Vi visste inte hur många dagar vi skulle gå där. Du kan inte begripa hur det var om du inte varit med om det, säger Nasrollah.
Efter tolv dagar, var de framme.
-När vi kom till gränsen till Iran och skulle in i Teheran var vi inklämda tolv personer i en bil. Jag och tre till fick gömma oss i bakluckan och jag kunde inte andas och hade panik.
I Iran bodde han och några till hos smugglaren i ett hus utanför staden. Det var mycket primitivt och de kunde inte vara i staden då polisen kunde ta dem. Han tänkte bara på att få mat för dagen, inget annat, det fanns ingen framtid. Efter ett år träffade de några personer som sa att de hade två val. Antingen åker ni till Syrien som soldater. Då får ni pengar varje månad men man vet aldrig om man kommer tillbaka eftersom man kan dö i kriget. Eller så kan ni ta er till Europa.
-Vi hade hört att de 2015 öppnat gränserna och vi fyra som var där bestämde oss för att ta oss dit eftersom vi inte kunde leva här längre. En kusin i Teheran hämtade mig och sa, det är nu eller aldrig, Europa har öppnat sina gränser. Du måste åka dit. Han betalade pengar till en smugglare som skjutsade mig till Turkiet.
Framme i Turkiet var han en vecka i en park tillsammans med flyktingar från andra länder. Han fick be om mat med kroppsspråk. En afghansk familj betalade hans avgift till smugglaren om han hjälpte till med barnen och var vakt åt dem på nätterna. Tillslut kom de till havet. Smugglarna pumpade upp plastbåten som var sex meter, i vilken femtio personer skulle resa.
Havet
-När vi var på havet kom vatten in i båten och alla öste ur det så den inte skulle sjunka. Vi åkte iväg på kvällen och en skötte motorn. Jag kände så stark panik i båten. Det var ungefär femtio procents chans att komma fram eller inte. När vattnet, vågorna, kom in i båten skrek alla, barn, familjer, gamla, unga. De gamla satt i botten så de fick vatten på sig och det var kallt och blåsigt med höga vågor. Alla hade panik och skrek och bad till Gud men ingen hörde oss. Det var bara vatten runtomkring och vi såg ljus långt bort på Grekiska kusten. Alla önskade att de skulle vara där. Det tar ungefär en timme att åka över med båten. När vi var i mitten av havet tog bensinen slut. Oh Gud, vad ska vi göra nu. Jag tänkte att vi skulle dö. Vi var mitt på havet, allt var mörkt, bara stjärnorna på himlen lyste som lampor. Vi hade ingen mobil, eller någon att ringa. Det var beckmörkt i natten.
Efter en halvtimme kom några grekiska fiskare och såg dem, då de blinkade med lampor. Fiskarna tog motorn som betalning och bogserade in dem till stranden. När de kom fram dit tackade de Gud.
Resan genom Europa
De var hundratals flyktingar på stranden. De gick i en lång karavan, sov bland sopor i den kalla grekiska natten. Det var en kamp. Stannade ett tag vid ett FN läger och fick biljetter att ta sig över med båt till Aten. Nasrollah tappade bort familjen men följde med folkströmmen. Hoppade på tåg när de andra gjorde det och hoppade av när de gjorde det. Han berättar att det var proppat med människor och det hände mycket saker under tågresorna. Folk hängde på tåget och ramlade av. Det var ett helvete.
-De som hade familjer behövde se till att inte tappa bort varandra och höll varandra i händerna men jag kunde komma först in i tågen då jag var ensam. Så fortsatte det genom Europa, Makedonien, Ungern, Österrike, Tyskland.
I Tyskland träffade han en person som kunde persiska och frågade vilket land som var bäst och vilka tåg man skulle ta. Han sa att om du åker vidare så blir det bättre, säger Nasrollah.
Han ser ingen framtid för Afghanistan nu eftersom regeringen själva är talibaner och rasister. Men om det blir ett bra land med frihet och demokrati och om kriget slutar så vill han flytta tillbaka då han älskar det. Han tänker att det är orättvist. Ungefär sjuttio procent av folket i Afghanistan har inget att äta men i Europa och Sverige kastar man mycket mat.
-Jag skulle bli advokat för att kunna hjälpa flyktingar säger han och skrattar till. Jag vet varför man lämnar sitt land och flyr till ett annat land. Jag älskar Afghanistan men om man inte kan leva vad ska man göra då? Nu känns det bra, men jag är fortfarande stressad då jag inte vet om jag får stanna i Sverige, vilket är min dröm. Alla människor har rätt att bygga en framtid och att leva i frihet.
Tove Arvidson
