En dramatisk flykt från det gamla Jugoslavien blev början på det nya livet för Sasja Beslik. Hans engagemang har tagit honom till många delar av världen och nu är han chef för hållbara finanser på Nordea Group.
Foto: Pressbild Nordea
Sasja säger att han inte jobbar för framgång.
-Man får inte glömma vad som är viktigt i livet. Jag fick mitt liv till skänks. Det är det som driver mig. This is what I do. Det känns inte som ett jobb. Jag får jobba med min hobby, det jag lever för.
Resan och livet som flykting har påverkat hans förhållningssätt. Han beskrivs som en av de främsta i Sverige inom CSR, Corporate Social Responsibility, och driver frågan om att det inte finns en motsägelse mellan vinst och ansvarsfullt företagande. Att aktieägarna kan sätta press på företagen att vara etiska, miljövänliga och goda.
Från forna Jugoslavien
Uppväxten som ensamt barn till välbärgade föräldrar i det forna Jugoslavien var trygg. I skolan var han högpresterande och fotboll var den sport han gillade mest. Positionen som anfallare, med många mål, blev också ett sätt att lyckas.
-Det var som att göra militärtjänst från sju års ålder, att alltid prestera. Det jag har lärt mig är att jag kan leverera.
Universitetet i Sarajevo var hans val för studier i journalistik och statsvetenskap tills kriget bröt ut 1992 och det blev en belägrad stad. Plötsligt började det skjutas överallt. Folk dog. Vänner dog. Universitet stängdes. Helvetet bröt loss.
Flykten
Sasja tvingades tillbaka till sin hemstad Zenica. Avgörande för framtiden blev 1993 då militärpolisen mitt i natten bröt sin in i hemmet för att leta efter vapen. I samma veva kom en inkallningsorder för att göra militärtjänst. Alternativet blev att fly, han ville inte döda för någon sida i kriget.
De få saker han tog med sig rymdes i en plastpåse. Det fick ju på inga villkor se ut som om han skulle resa, då hade han blivit misstänkliggjord och stoppad i flera kontroller.
Sasjas språkkunskaper i ryska gjorde att han arbetade som tolk till brittiska journalister. De blev vägen ut ur landet. Färden med bil till nästa stad tog 12 timmar på grund av alla kontroller, och då hade de åkt 24 kilometer. Den sista biten låg han gömd i bakluckan.
Parken bakom busstationen i Split i Kroatien var där han sov tillsammans med många andra under ett par oroliga veckor. Vart skulle han ta vägen? Militärpolisen sökte även i Kroatien, så där var inte säkert att stanna. När biljetten för flyktingbussen till Swinoujscie i Polen var betald hade han 20 D-mark kvar.
– Det var en fyra dagar lång dramatisk upplevelse som tog mig dit. Fullpackat med förtvivlade kvinnor, män och barn. Skrik, gråt och många som mådde dåligt. Alla bara jävlades med oss vid gränskontroller.
Ankomst till Sverige
Med båt till Ystad kom han tillsammans med många andra till Sverige. Där möttes de av poliser med hundar. Alla flyktingarna skulle tas emot och noggranna polisförhör hölls med alla för att bedöma deras möjlighet att komma till Sverige. Som ensamkommande man fick han vänta till sist att förhöras, något som tog fyra dagar.
I väntan på beslut om att få stannade hamnade Sasja i Malmö där de fick bo på LV4 militäranläggning under sex månader.
-Männen bodde på undervåningen och kvinnorna på övervåningen. Vi var 32 personer i samma rum där ljuset aldrig släcks. Ingen törs sova i mörkt rum och alla upplevelser gör att många gråter och skriker i sömnen. En oerhört påfrestande miljö, berättar Sasja.
Vidare studier – möjligheter öppnades
Insikten att språket var nyckeln gjorde att han började studera svenska under tiden i Malmö. Han beviljades asyl och ville söka sig så långt norrut som möjligt, placerades i Motala och blev kvar där i ett år och studerade för att läsa in betyg i ämnen som inte varit aktuella under uppväxten, bland annat religion. I ämnet hemkunskap lärde man sig hur man laddar ett vapen och kastar handgranat.
Viljan kombinerat med hårt jobb tog honom till Stockholms Universitet och studier i Ekonomisk historia. Direkt när han studerat färdigt fick han jobb och åkte ut till oroshärdar och problemområden som krigskorrespondent för bland annat Unicef och Röda Korset. Ett exempel är rapportering från Kosovo.
Många möjligheter öppnades. Strax före millennieskiftet kom ett erbjudande att arbeta för British Petroleum i London och ansvara för en socialkonsekvensbeskrivning av deras verksamhet i Georgien. Det ledde sedan till uppdrag för flera oljebolag som expert på bedömningar vilket tog honom bland annat till Angola.
Nytt vägval
Familjen hemma i Stockholm blev det som fick honom att ändra inriktning och avgörande för att han efter flera tidigare rekryteringsförsök tackade ja till att bli chef för etikanalys hos Alfred Berg 2003.
– Livet som resande tog till slut för mycket tid. Jobbet har inneburit att jag försakat en hel del. Jag hann inte träffa mina barn. Det som känns mest är att jag inte haft tillräckligt med tid för min familj.
Något han nu tar igen. Trots många resor i jobbet har han numera mer tid. Fast barnen är nu vuxna, något som Sasja ser positivt då de har ett stort utbyte av varandra. Sönerna är 21 respektive 23 och dottern är 18 år.
-Hon är den som är tuffast mot mig när det gäller att jag varit frånvarande.
Brinner för sitt jobb
Jobbet hos sin nuvarande arbetsgivare Nordea började han 2008, även där med hållbarhet och etik som ledstjärna. Från att ha varit chef för fondförvaltningen ägnar han nu all sin tid åt det han brinner mest för, som chef för hållbara finanser med ansvar för hela hållbarhetstänket i Nordea.
-Jag är otålig som fan. Har kanske en sjuklig envishet och jag ger mig aldrig. Jag är absolut inte konflikträdd.
Han har en uttalad kaxighet och säger mycket som andra kanske inte gör. Själv känner han sig trygg i det han driver – för att det är sant och relevant.
-Jag vågar ta risker och jag ältar inte motgångar på nätterna. Jag vet att medarbetare kan ha svårt att hänga med mig för jag står inte still. Det rör sig hela tiden. Ändå tror jag att jag är inkännande både som person och som chef. Fast jag är säkert jävligt jobbig, säger han och skrattar.
Uppmärksamhet
Basen sedan många år är lägenheten vid St Eriksplan i Stockholm. Att bo i hus är inget alternativ för Sasja som kommer från en stad med puls och behöver staden nära. Fast de har också ett lantställe på Blidö, där de inte hinner vara så ofta som de skulle vilja.
Sasja har flera gånger uppmärksammats för sitt arbete, både i Sverige och internationellt. Något han inte ser som så viktigt. Det som dock överraskade och gladde mest var en medalj han fick av den svenske kungen. 8:e storleken i Serafimerordens band med motiveringen: ”För framstående insatser inom svenskt miljö- och hållbarhetstänkande”.
-De som tagit OS-guld i kanot var där samtidigt, och fick mig att tänka: Vad har jag gjort egentligen? Vilken prestation?
Social impact – att skapa förändring
Det blir fortsatt många resor i jobbet, med syfte att kontrollera och påverka de företag där banken investerar spararnas pengar. Under ett fältbesök i Indien gjordes en film av Sasja och hans team angående utsläpp av läkemedelsrester som förgiftade vattendrag. De tog med vattenprover för analys och han blev arresterad för otillbörligt medtagande av Indiens egendom och hamnade 72 timmar i häkte.
-Tur att det var jag i mitt team, andra hade blivit för skärrade, säger han och ler.
Filmen skickades till 26 av de största läkemedelsbolagen innan publicering och återkoppling kom från samtliga inom tre dagar.
-Normalt tar det flera månader att få igång en kommunikation, är nöjd med att se att jag de facto kan skapa förändring. Arbetet har fått ett stort genomslag när det gäller läkemedelssektorn. Förändringar har gjorts som påverkar 100-tals miljoner människor.
Sasja brottas också med förändringsarbete som han tycker går för långsamt. Hållbarhetstänket behöver integreras mer och djupare i alla produkter som banken har. Det är frustrerande att arbetet inte går fortare.
Vad har berört mest under alla möten och resor?
-Det är utan tvekan Afrika där jag besökt de flesta länderna. Jag har aldrig sett så många glada som inte har någonting. Det är något jag bär med mig, avslutar Sasja på språng till en snabb lunch på väg till nästa möte.
Text: Lena Zachrisson
