Sören Christensen, 46 år, har de senaste tjugo åren aktivt valt att se det positiva i varje situation. Så också nu när han har fått beskedet att han har en obotlig cancer.
– Om jag bortser från cancern har jag världens lyckligaste liv.
Pigga blå ögon blickar in i webbkameran. I bakgrunden syns köksluckor i björk och dottern Freja som sysslar med något på diskbänken. Pappa och dotter ler mot varandra, sedan försvinner hon ur bild.
Den 26 oktober 2020 fick Sören beskedet att han har en allvarlig levercancer och att den har spridit sig. Senare kom informationen att det inte går att operera och att behandlingen som sätts in endast är livsförlängande. Idag genomgår han sin elfte omgång av cellgiftsbehandling.
– Jag gick från att ha tänkt mig ett liv på kanske 80-90 år, till att inte ens veta om jag skulle överleva året. Det var en stark upplevelse.
Acceptera vad som hänt
På en försvenskad danska berättar Sören att han kände sig lugn när han fick cancerbeskedet, samtidigt som han hade en känsla av att det här hände någon annan.
– Jag går inte runt och är ledsen eller tänker på att jag ska dö. Jag har fått acceptera att det här faktiskt har hänt mig.
Han hänvisar till ett citat från Nietzsche: ”He who has a why to live can bear with almost any how.” Och menar att har man bara ett starkt varför så klarar man det. Hans varför är familjen som består av frun Johanna och de två döttrarna Freja, 12 år, och Saga, 10 år, samt deras Jack Russel, Freddie.
Ansvar att inte göra det värre för barnen
– I två timmar satt jag och Johanna och grät när vi fick beskedet. Men inte en enda dag sedan dess. Jag ligger inte och stirrar in i väggen eller glor på Netflix dagarna i ända. Det är en dödsdom jag har fått. Jag vet inte om det blir 8 månader eller 2 år. Men det är mitt beslut hur jag använder den här tiden. Mitt ansvar. Föräldrar har ett ansvar för sina barn och hur jag hanterar min situation nu, kommer påverka Saga och Freja för resten av deras liv. Jag vill inte göra det värre för dem än vad det behöver vara.
Sören träffade sin fru för drygt 13 år sedan utanför ett fik i Köpenhamn. Inom ett år var de gifta, väntade barn och hade köpt hus i Malmö.
– Jag tror på att investera hela min själ i en människa. Jag tror inte man kan ha lite kvar. Jag kan inte spara 20 procent i fickan och bara ge 80 procent till min fru.
Han kanske är den enda som frivilligt läser kokböcker under cellgiftsbehandlingen, men han vill skämma bort familjen och lagar gärna maten hemma. På fredagar är det ”pannkaksfrukost” och han är riktigt stolt över sina surdegsfrallor.
Sören är känd bland sina vänner och kollegor för sin positiva syn på livet och sin vilja att hjälpa andra människor. Något som har varit svårt för de mer tävlingsinriktade människorna att tro på, speciellt på jobbet inom försäljning.
– De tror att jag har en baktanke, en dold agenda. Till slut upptäcker de att jag inte har det.
Aktivt beslut att se det positiva
När nyheten om cancerbeskedet spreds på jobbet, blev det en stark reaktion och han insåg hur mycket hans förmåga att påverka människor positivt har betytt.
– Det var som en tsunami av känslor från anställda och från huvudkontoret. Den manliga regionchefen skickade kort och skrev ”jag älskar dig” skrattar Sören och fortsätter, regionchefen frågade sin kollega innan han skickade om han kunde skriva så till sin chef.
Det var för drygt 20 år sedan han fattade ett aktivt beslut att välja att se det positiva i varje situation. Händelsen som utlöste beslutet var banal, han hade en diskussion med en person som var negativ och arg över att ha fått en påminnelseavgift. Sören försökte få honom att förstå att det var ju han som missat att betala räkningen. Diskussionen ledde ingenstans med det fick Sören att välja att se världen på ett annat sätt.
Sedan den dagen har han varje dag, flera gånger om dagen, aktivt valt att se varje situation från den positiva sidan. Efter år av medvetet beslutstagande kommer förmågan att se det positiva nu automatiskt. När andra människor kanske upplever det som något jobbigt att vakna för tidigt och vänder sig i frustration för att försöka somna om, hoppar Sören upp ur sängen.
– Om jag vaknar 3:45 så känner jag, vilken möjlighet! Vilken lyx! Tjohoo nu har jag några extra timmar. Jag hör fågelkvitter utanför och kroppen fylls av vårkänslor. Vilken present! Vilken fantastisk möjlighet!
Ångest att inte kunna ta hand om sig själv
Även cellgiftsbehandlingen har sina fördelar. Tidigare tog det ungefär en kvart att raka av sig håret, nu tar det 5 minuter. Rakat hår varit Sörens frisyr de senaste 15 åren.
– Jag läser inte listan med biverkningar. Om jag inte läser då kanske jag får 10 procent av dem, mot om jag läser då får jag säkert 80 procent. Det händer något i huvudet om man läser dem. Jag frågade en sköterska om stickningar i ansiktet kunde skada mig eller om det var mentalt. Hon sa att det var en fysisk känsla. Om mentalt – då kan jag jobba på det.
Det finns en rispa i Sörens positiva inställning.
– Den dag jag inte längre orkar steka pannkakorna, eller när jag inte längre orkar skjutsa barnen. När jag inte längre kan ta hand om mig själv. Det ger mig ångest. Tyvärr så dör man ju inte över en natt.
Vid 10–12 års åldern skiljde sig hans föräldrar och mamma Kirsten träffade en ny man, Bent-Ole. Från att ha bott i ett hem där man sällan bjöd in vänner eller hade sociala tillställningar, blev det helt plötsligt vardag. Bent-Ole såg också alltid till att det stod en vit ros i deras sovrum och de la kärlekslappar till varandra i matlådorna.
– Det jag såg, hur kärleksfulla de var mot varandra, har haft stor påverkan på mig. Utan Bent-Ole hade jag nog varit kvar i ”the dark stone age”.
Känsla av tacksamhet
Medicinerna gör att Sören vaknar flera gånger per natt och måste gå på toaletten. Men varje gång han kryper ner i sängen igen, känner han tacksamhet att hans fru ligger och sover bredvid honom.
– Det har kommit de senaste månaderna, den här känslan av tacksamhet. Jag känner mig mycket mer närvarande. Om jag bortser från cancern, så har jag världens lyckligaste liv. Jag har möjlighet att vara med min fru och mina barn. Jag har tiden att verkligen hjälpa mina barn med läxan, verkligen förklara för dem och inte bara hjälpa dem göra klart uppgiften. Jag tar den möjligheten. Bästa tiden i veckan är när jag får stå på ”sportkullen” och frysa häcken av mig och se på när Freja spelar fotboll och Saga rider.
Enligt filmer och böcker så ska man göra en ”bucket list”, en lista på saker att göra innan man dör, vilket Sören också gjorde. Han håller upp listan mot webbkameran. Pappret är tomt.
– Jag har gjort allt det jag velat. Det enda är att jag skulle vilja bli morfar, det kommer jag inte hinna, säger han och torkar bort en tår från kinden.
Nuet är det enda som finns
Det var aldrig ett val om Sören och Johanna skulle berätta eller inte för barnen, att dölja skulle bara göra saker värre eftersom barn känner direkt om något är fel. Om barnen sover borta så ringer Johanna till kompisarnas föräldrar och förklarar situationen ifall Freja eller Saga gråter eller har svårt att somna. Något som än så länge inte hänt än.
Johanna är tacksam för att Sören mår så bra som han gör under cellgiftsbehandlingen och kan vara så aktiv i deras vardag. Hon beundrar hans sätt att fortsätta vara den positiva människa han alltid varit. Som familj tar de allt en dag i taget, nuet är det enda som finns. Freja tycker att det är fantastiskt att pappa är hemma så mycket nu.
– Det finns två sätt att vara – att välja att vara positiv eller inte. Att vara positiv är en tillgång i livet, menar Sören, som tror på att en god handling föder fler goda handlingar.
Text: Viktoria Sammland
Foto: Sören Christensen
