Jag blev varse min dåliga krisberedskap. Det ligger inte i min personlighet och kanske är det ett naivt drag. Har aldrig tillhört prepperrörelsen som ständigt är beredd på katastrof och bunkrar förnödenheter och har och dieselaggregat i förrådet. Därför tog det lite tid att ta in allvaret i vårens covid-19kris, en pandemi, det var surrealistiskt och overkligt så det dröjde innan jag kände oro på riktigt.
Oron. För att bli sjuk. För att dö. Bävan för att de nära och kära ska drabbas. Avlasta samhället. Inte åka buss eller tunnelbana och bli allmänt avskärmad från fysiska möten. Avskärmad, det passar stenbocken och enstöringen i mig särskilt bra, jag trivs oftast i mitt eget sällskap. En lämplig egenskap i dessa tider och den avbokade fysiska mötesagendan gav oväntad positiv och rofylld effekt.
Virtuell verklighet. Utökad skärmtid. Det rationella med digitala möten och tydliga avstämningar ger arbetsro. Ro att tänka efter, ro att formulera sig och leverera. Måndagarna denna vår, femton stycken, har till större delen skett via Zooms lite platta rumslighet i Poppius grundkurs i journalistik. Har funderat på ifall omständigheterna erbjudit mindre av nya kunskaper på grund av det digitala formatet, om traditionella lektioner skulle gett mervärde, är inte så säker på det. Det är klart att diskussioner och meningsutbyten i en grupp blir på annat sätt, men detta är förmodligen en del av det nya normala, mindre analog och på distans. Har troligen gått miste om nya relationer. För att lära känna människor är samtalen nödvändiga för att kunna knyta band. Dessa vänskapliga skribentband hade jag uppskattat.
Text: Birgitta Magnusson
