Livet rullade på som vanligt. Poppius journalistskola hade just dragit igång och
måndagarna var fullspäckade med roliga skrivövningar och föreläsningar med nya
spännande människor. Så tog det plötsligt stopp. Det sociala klassrummet byttes ut mot
isolering hemma vid köksbordet och en datorskärm.
Människan är en social varelse och i kriser brukar vi hålla ihop, krama varandra och
vara nära. I denna kris blir vi tillsagda att göra precis tvärtom, att hålla fysiskt avstånd.
Trots att vi nu har levt under coronapandemins visselpipa i snart tre månader har jag
svårt att anpassa mig till distanseringsreglerna.
Det är något som skaver när vi inte får mötas på ett naturligt sätt. Något i den sociala
kontakten med en annan människa verkar gå förlorad. Kramar och handskakningar har
ersatts med ett ömsesidigt ursäktande som ofta följs av ett samtal om hur konstigt det
känns att inte få hälsa rent fysiskt.
Valet mellan behovet av social fysisk närhet och att minska smittspridningen är förstås
inte svår. Men det spelar ingen roll hur mycket intellektet begriper att vi ska hålla
avstånd när kroppen vill något annat.
Jag fortsätter att göra fel av reflex och varje gång sköljer en våg av skamkänslor över
mig. Ofta handlar det om att jag i ett dagdrömmande tillstånd placerat mig alldeles för
nära en annan människa, vid en busshållplats eller i kön på Ica. Förra veckan kramade
jag spontant om min höggravida vän som jag inte sett på länge. Hur kunde jag?
Ögonen är torra och ömma och energinivån ganska låg efter ännu en måndag i
journalistik bakom min datorskärm vid köksbordet. Jag drömmer mig bort till Poppius
klassrum i Globen och de välbehövliga sociala pauserna.
Text: Emma Renheim