– Den är en signatur för Stureplan, säger Skönhetsrådets sekreterare Henrik Nerlund.
Det är förmiddag i slutet av april. Termometern visar 5 grader och få människor är ute i det kalla duggregnet. Det är desto mer trafik och en bilkö sträcker sig längs hela Kungsgatan ända från Sveavägen. Stureplan ligger i korsningen där Birger Jarlsgatan möter Kungsgatan och Sturegatan. Byggnadsverket i betong som kallas Svampen ligger så nära vägbanorna att den nästan ger tak till de som väntar vid övergångsställena.
Ett omstritt regnskydd
Stureplan var på 1930-talet en stor knutpunkt i stadens centrala gatunät som då trafikerades av spårvagnar. Önskemål om regnskydd nära hållplatserna inkom från flera håll men förslagen avslogs gång på gång av stadens Skönhetsråd. Beslut om regnskydd på Stureplan togs till slut trots invändningar från rådet. Holger Blom, arkitekt och senare stadsträdgårdsmästare, ritade upp det regnskydd som han kallade för ett betongparaply. Skönhetsrådet, eller Rådet till skydd för Stockholms skönhet, instiftades 1919 och det fungerar som ett rådgivande organ i frågor som rör bland annat offentliga konstverk och konstnärligt eller kulturhistoriskt värdefulla stadsbilder. Henrik Nerlund är sedan 2014 rådets sekreterare.
– Skönhetsrådet har på flera sätt varit en del i Svampens historia. När den ursprungliga Svampen planerades på 1930-talet var rådet emot bygget som man inte tyckte passade in i torgmiljön. Svampen kom ändå på plats och roligt nog blev arkitekt Holger Blom som ritade Svampen sedermera sekreterare i rådet. Vi får anta att rådets motstånd från 1930-talet därmed kunde läggas åt sidan. Idag ser rådet Svampen som en naturlig del av torgets utformning.
Svampen helt enkelt
Betongparaplyet invigdes den 20 november 1937 och var placerad mitt i gatunätet, som en ö omgiven av trafikerade gator och spårvägstrafik. Stockholmarna hade äntligen fått sitt regnskydd och kåsören Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma, efterlyste i Svenska Dagbladet ett lämpligt namn. Namnet Svampen föreslogs av över 200 personer men kåsören tyckte att det var för enkelt och verket tycks ha förblivit formellt odöpt.
I och med högertrafikomläggningen 1967 försvann nyttan med betongparaplyet. Det behövdes inte längre ett regnskydd då spårtrafiken försvann och hållplatserna flyttades. Originalet stod på sin plats fram till 1988 då betongen var i så dåligt skick att det behövde rivas. Vid samma tid skulle Stureplan förnyas och i det vinnande arkitektförslaget ingick en ny svamp. Svampen vi ser idag uppfördes 1989, då i duvblå färg och med telefonautomater runt pelaren.
Idag finns det inga telefonautomater varken på Svampen eller någon annanstans och den duvblå färgen kan man bara ana. Innerstadsbon Annika, 54, är den enda som står och väntar under den betonggråa konstruktionen den här förmiddagen.
– Jag väntar på min man som är på en grej i närheten och tak är väldigt bra när det regnar. Svampen är ett landmärke i Stockholm och den har ju funnits så länge man kan minnas. Det är alltid ”vi ses vid Svampen”. Man vet var det är och även om det regnar kan man stå här.
Stureplan 1
Svampen har fått konkurrens av en annan rund konstruktion. Det är uteserveringen på Stureplan 1 som klockan 11 en måndag ännu inte har fått välkomna sin första gäst. Servitören Christoffer, 19, ser förväntansfull ut när jag kliver in i infravärmen.
– Det är kallt och blött och då kommer det inte så mycket folk.
– Svampen är ett bra mötesställe och det ligger mitt i centrum. När jag ser Svampen brukar jag ofta tänka på en av mina föräldrars första dejter som var just under Svampen. Därifrån bestämde de att de skulle bli ett par. Den blir lite osynlig efter ett tag men man märker av den när det regnar, då står folk i flockar där. Men man glömmer bort den ibland när man bara går förbi, säger Christoffer.
Tillbaka under Svampen
31-åriga Tuja från Kalmar rullar in sin barnvagn. Hon väntar på en kompis men Svampen är inte hennes vanliga mötesställe.
– Nej, egentligen inte men det beror på vart man ska. Idag blev det så för vi ska ner till Birger Jarlsgatan. Det här är ju en känd mötesplats som de flesta känner till eller har hört talas om.
Simon, 42, från Sollentuna passerar Svampen på väg till ett möte.
– Jag tycker att den är extremt ful, grå betong som inte utmärker sig. Det är inget man tittar på för den är inte vacker direkt. Men den ligger bra till, mitt i smeten och nära till allt. Som yngre hade vi den som mötesplats för alla visste var den låg, det är en väldigt specifik plats.
En svamp med bevarandevärde
– Svampen är en signatur för Stureplan. Även om den ”nya” Svampen är lite mindre arkitektoniskt intressant än den äldre har den ett kontinuitetsvärde på platsen, säger Henrik Nerlund.
Han menar att den absolut är ett inslag i Stockholmsbilden som är värd att bevara och har egna erfarenheter av att mötas upp vid Svampen.
– Självklart. Det har väl nästan alla stockholmare, säger sekreteraren på Skönhetsrådet.
Mimmi Lundgren
