Med en tuff uppväxt i Taiwan i bagaget plus mycket envishet, vilja och kärlek har Man-Li Nilsson byggt upp en trygg familj och ett nytt liv i ett främmande land. Från ensam hemmafru till egenföretagande maratonlöpare – man får vara beredd att kämpa för att komma dit man vill.
– Min far lärde mig att man måste vara positiv och komma ihåg att inget är gratis. Att uppskatta saker och vara tacksam gör allt enklare, säger hon.
Fredag lunchtid och solen står högt på den klarblå himlen. Den korta våren är nära att gå över i sommar och turisterna fyller redan Gamla Stans trånga gränder. Ett jämnt sorl av olika språk strömmar in genom butikens öppna dörr. Härinne driver Man-Li sin egen verksamhet sen 13 år. Handväskor i olika storlekar och färger står prydligt på hyllor längs väggarna, dekorerade med matchande sjalar kring handtagen.
Hennes fars visdomsord har varit till stor hjälp sen hon lämnade hemlandet för att bygga upp ett nytt liv på andra sidan jorden. Med åren har Man-Li insett hur rätt han haft i synen på och vad som är viktigt i livet: att ha ett stort hjärta, att hjälpa andra och göra dem glada.
Hon var bara fem år gammal när modern lämnade fadern att ensam fostra och försörja henne och de tre äldre bröderna. Modern, med sin välbärgade bakgrund, hade svårt att klara de fattiga förhållanden som familjen levde under. Det blev för slitsamt för henne och hon valde att flytta till sin hemtrakt igen. Trots detta sökte fadern aldrig någon ny livskamrat. Han älskade fortfarande barnens mor och för deras skull ville han inte riskera att välja fel.
– Kärlek och stark vilja löste situationen. Den trygghet och fostran som far gav oss räddade och byggde upp hela familjen, säger Man-Li.
Nytt liv, ny identitet
Bristen på pengar tvingade henne efter nio års grundskola att sluta studera. Hon var då 16 år gammal. Istället hjälpte hon till hemma och jobbade på en liten fabrik. Arbetet var mycket slitsamt, ofta nattetid då det gav bättre betalt. Så småningom bytte hon till en restaurang istället.
– En dag sa min far: ”Hur ska ditt liv se ut?”, berättar Man-Li som började fundera.
Eftersom hon gillar språk försökte hon lära sig engelska och så småningom fick hon jobb i en hotellreception, vilket kom att helt förändra hennes liv. Där träffade hon sin blivande make, en tio år äldre svensk som jobbade på Ericson med uppdrag i olika länder, och tillsammans med honom har hon rest och bott på flera olika håll i världen. Den perioden gav henne god kännedom om människor, som har varit en värdefull tillgång genom åren.
Paret trivdes med sitt internationella liv och trots att de vuxit till en familj med två barn kände Man-Li att hon saknade något. En trygghet och sammanhang, en plats som verkligen var ”hemma”. De bestämde sig för att flytta till Sverige och strax efter ankomsten föddes parets tredje barn.
– De första åren var en mardröm. Även om jag gillar utmaningar var det tufft att möta allt på egen hand utan stöd från vänner och familj, som var längre bort än tidigare. Jag tänkte ofta på min far och försökte uppmuntra mig själv med vad han lärt mig, att ”det är svårare att klara någonting om man inte själv försöker först”, citerar hon med respekt i rösten.
Barnen började på dagis först när de var tre fyra år. Dessförinnan hade hon knappt kontakt med andra föräldrar. Ingen annan mamma eller pappa såg eller talade så ofta till Man-Li, som i sin tur var rädd för att ta kontakt. Hon kände sig annorlunda, lite utanför.
– När man inte talar språket väntar man på en signal från de andra men någon sådan kom aldrig, berättar hon.
Hos personalen nådde hon bättre fram. En av dem tyckte att hon borde börja med löpning och uppmuntrade till att pröva något kortare lopp. Man-Li hann inte tänka länge innan hon blev erbjuden att springa som ersättare för en annan deltagare i Vårruset. Nervositeten steg i henne, hur skulle hon klara detta?
Väl dags för loppet gjorde hon riktigt bra ifrån sig och var snabbast i sitt lag. Snart väcktes tävlingsmänniskan inom henne och hon anmälde sig till tjejmilen där hon åter överträffade sina – och andras – förväntningar. När detta blev känt uppmärksammades hon för första gången av föräldrarna på dagiset. Äntligen hade hon blivit sedd.
Knappt två år senare sprang hon sitt första maratonlopp, trots att hennes nära hade avrått på grund av svårighetsgraden och den höga belastningen på kroppen. Ingen trodde att hon skulle klara det. Detta fungerade istället som en trigger till att verkligen försöka, att visa sitt mod och vad hon gick för. Hon kom att genomföra loppet sju år i rad utan avbrott.
I samband med att barnen slutat dagis och börjat skolan, uppstod ytterligare utmaningar för Man-Li. Igen behövde hon skapa kontakt med flera okända föräldrar.
– De pratade om sina bilar, jobb och sommarstugor men jag hade inget av det. Vad skulle jag säga för att de skulle tycka det var intressant att lyssna till mig? Jag tyckte inte att jag hade något att tillföra och kände mig dålig och otillräcklig, drar hon sig till minnes.
Trots att flera av föräldrarna kände till löparintresset var det ingen som tog upp den tråden med henne. En dag frågade till sist en pappa nyfiket och hjälpte till att lyfta fram henne och den krävande sporten. Han berättade för de andra att hon inte bara var mamma och otroligt stark, utan att hon det året sprungit sitt livs andra maraton. Föräldrarna blev nyfikna och undrade hur Man-Li, som var lite äldre än de, orkade träna så mycket. Åter fick hon stå i centrum.
– Jag kände äntligen att ”jag finns” och ville bara fortsätta prata. Efter det kom också frågor som handlade om annat än löpning, om min bakgrund, familjen och så vidare. De var imponerade över att jag klarade så mycket på egen hand. Hur jag kunde sköta hemmet och tre barn helt själv, när min make ofta var ute och reste i jobbet – och ändå ha så mycket energi, säger hon leende.
Men att ta hand om familjen ser hon inte som någon uppoffring.
– Karriär kan vänta men inte barn. Jag har varit hemmafru i 16 år och det är det finaste och viktigaste jag gjort i mitt liv. Jag hade möjligheten att ge mina barn den moderskärlek jag själv inte fick, säger hon.
Hennes tur
När barnen blev äldre och maken pensionerade sig från jobbet öppnades nya möjligheter för Man-Li. Nu är det din tur, sa han och tog över sysslorna i hemmet. Hon började studera på komvux och fortsatte sen med psykologi och pedagogik på Stockholms universitet. Under tiden hade både hennes far och bror gått bort och hon gick igenom en svår tid. Det kändes bättre när hon hade andra studenter runt sig att umgås med.
Dessutom hade hon utvecklat ytterligare en passion. Varje gång hon åkte till skolan bar hon med sig en ryggsäck fylld av varor, bland annat kuddfodral och pashminasjalar. Under rasterna passade hon på att försöka göra affärer med sina klasskamrater och lärare. Vid ett tillfälle, under rasten i samband med ett stort prov, kom en medstudent fram till henne och sa:
– Man-Li, jag förstår inte varför du sitter här och säljer mellan lektionerna? Om jag vore du skulle jag satsa helhjärtat på det istället för att gå på sövande föreläsningar om psykologi och pedagogik. Det kan du redan, det visar sig tydligt när du är ute och säljer. Du tycker om att hjälpa folk och står alltid i centrum. Ut och gör affärer, med folk som har mer pengar än studenter kan erbjuda, uppmuntrade han.
Hon packade ihop sin ryggsäck, joggade till tunnelbanan och kände sig lätt i både kropp och tanke. Hon stannade inte ens för att skriva klart provet. Nu visste hon vad hon skulle göra.
– Plötsligt vaknade jag till liv. Det var så skönt, jag kände mig så lättad, utbrister Man-Li. På kvällen berättade hon för familjen att hon slutat plugga. Barnen blev jätteglada, äntligen hade kunde hon vara en positiv och närvarande mamma igen.
Egentid
Efter 31 år i Sverige känner sig Man-Li som svensk. Hon kan språket, förstår hur samhället fungerar och tjänar egna pengar. Från att ha gått hemma själv större delen av sin tid befinner hon sig nu i händelsernas centrum. Många undrar hur hon klarat allt hon företagit sig.
– Inget är så enkelt som det kan verka, man måste jobba och kämpa. Min envishet och vilja har varit till stor hjälp. För att komma framåt och lyckas i livet krävs båda, understryker Man-Li.
Hon säger att hon inte drivit butiken för pengarna, snarare som en syssla som gör henne glad. De många åren i hemmet hade skapat ett behov att vara bland människor som hon kan prata och skratta med. Men efter makens bortgång för tre år sedan har hon förlorat den gnista som gett henne en större mening. Att driva affären är inte lika roligt som förr, då hon hade någon att dela sina upplevelser och vardag med. Familj och vänner har sagt att hon, som alltid gett så mycket till andra, borde tänka mer på sig själv. Efter en del betänketid insåg hon att de på många vis har rätt, också att hon behöver acceptera att hon inte är lika stark som förr.
– Nu är jag där, avslutar hon. Butiken är till salu och Man-Li Nilsson ser fram emot en ny fas i livet.
Stina Torén
