Schäfern Diezel har varit med på de flesta resorna till Ukraina. Där utbildade Chris honom i att sniffa sig fram till de sprängmedel som används i försåtsmineringar. Foto: Daniel Kristoffersson
Jägarsoldaten Chris vidareutbildades av Försvarsmakten när Ryssland invaderade Ukraina och han insåg direkt att han kunde göra skillnad. Hans långa insats för Ukraina har varit både farlig och personlig. Han är född i Polen, ett land han lämnade som barn på grund av förtrycket från Sovjetunionen.
– Ryssland har alltid varit en ärkefiende, säger Chris.
Under hans första vända i Ukraina, i maj 2022, hamnade han vid fronten redan på dag ett, han som egentligen skulle utbilda nya ukrainska soldater.
– Om jag stupar så gör jag inte så mycket nytta. Jag kan som en duktig soldat ha ihjäl tio fiendesoldater. Med skicklighet och tur kan jag kanske slå ut ett eller två pansarskyttefordon och det är ju jättebra, och därefter stupar jag. Om jag istället utbildar 500-1000 soldater så har jag gjort betydligt mycket mer skillnad. En automatkarbin ute i fält gör inte så mycket skillnad men en instruktör gör skillnad, säger Chris.
Han har utsatt sig för stora risker, även när han inte varit vid fronten utan på civila platser som enligt krigets lagar ska vara skyddade från militära angrepp.
– Restaurangen vi alltid käkade på i Kramatorsk blev sönderbombad, det var bara tur att vi inte var där, säger Chris.
Från sitt Instagramkonto “Svensk Krigare” visar han en film från en nattoperation nära Bachmut. Uppdraget var att evakuera manskap och få ut en amerikansk artilleripjäs av modell M777 samt tillhörande granater av 155 millimeters Natostandard. Samma dag hade positionen beskjutits av ryskt raketartilleri av typen Grad, varför det var akut att evakuera.
– Vi blev aldrig beskjutna när vi var där. Hade vi varit beskjutna hade jag inte suttit här idag. Då hade vi inte haft en chans. Hade de fått in en direktträff på ammunitionsförrådet hade jag flugit hem till Sverige, säger Chris.
Att åka till en plats som dagen innan bombats liknar närmast ett självmordsuppdrag.
– Det var fifty-fifty, säger Chris.
Han föddes i Wroclaw i södra Polen och flyttade som tioåring med sin mamma till Sverige. Det rådde undantagstillstånd i Polen under tidigt 80-tal och det fanns en oro att Sovjetunionen skulle påverka makten alltmer, såsom i Tjeckoslovakien och Ungern. Det var början på slutet av Warszawapakten.
– Då visste man inte vad som skulle hända och min familj ville försöka rädda mig. Vi hade en hel del släkt i Sverige sedan decennier och åkte inte ut i tomma intet. Vi åkte hit på en semester som varat i över 40 år nu, säger Chris.
Chris kom att slå sig ner i Uppsalatrakten. Under tidigt 90-tal gjorde han värnplikten på Lapplands jägarregemente I 22, som lades ner 2000. Jägarutbildningen hade mycket hårda antagningskrav.
– Det var kondition, styrka, sömnbrist och matbrist. Man pressade soldaterna till det yttersta. De som bröt ihop fick gå till ett vanligt förband, säger Chris.
Under en tid lockades han av franska främlingslegionen och det fanns också ett erbjudande från Försvarsmakten om att fortsätta som yrkessergeant i Boden, vilket Chris tackade nej till.
Istället följde ett bekvämt samboliv i det civila med jobb inom sjukvård, som hundförare i bevakningssektorn, med kriminella ungdomar och fosterhemsplaceringar. Han har drivit rekond- och byggfirmor, samt varit tränare i thai- och kickboxning.
– Samtidigt hade jag svårt att hitta min plats i det civila livet. Jag tyckte alla var trötta, slappa och likgiltiga jämfört med livet på regementet, säger Chris och skrattar.
Från 2020 vidareutbildade han sig hos Försvarsmakten. När han deltog i den internationella militärövningen Viking 22 var kriget redan igång. Putin hade gett order om invasion och Chris var inte sen att reagera.
– Jag tänkte att nu kan jag faktiskt göra skillnad och jobba militärt. Ska man stoppa fienden ska man göra det på bortamark. Man ska inte ha krig på gårdsplanen, säger Chris.
Med sin bakgrund och med minnena från Polen så har han en tydlig bild av landet som anföll Ukraina.
– Ryssland har alltid varit en ärkefiende, säger Chris.
Startade konto på Instagram
För att finansiera sitt stöd till Ukraina uppmanade en vän honom att starta ett Instagramkonto som idag har över 25 000 följare. Via kontot får han in donationer, militärt material, sjukvårdsutrustning, fordon och kläder. Han och hans medarbetare har själva kört ner materialet till Ukraina. Han har också själv krigat.
– Absolut blir man beroende av adrenalinpåslaget. Det är som att bli beroende av vad som helst. Du pressar gränserna hela tiden. Samtidigt när du tänker på vad du egentligen gör och hur stor risk det är att någonting händer får du nästan ångest och tänker att fan jag borde inte ha suttit här. Sen försvinner rädslan igen, säger Chris.
Chris skrattar när jag frågar hur många gånger han varit i Ukraina. Han minns inte men över 15 gånger om man räknar både militära uppdrag och leveranser. Han har utbildat cirka 500 ukrainska soldater, mitt under ett brinnande och storskaligt försvarskrig.
– Jag hinner inte lära ut allt. De förband jag har utbildat har varit i aktiv tjänst, vilket innebär att de roterar och åker ut till fronten för att till exempel rensa skyttegravar [bekämpa fienden och överta positionerna]. Man planerar för morgondagen men det kommer kanske inga soldater därför att de var tvungna att förstärka linjen ute i fronten, så de har åkt ut och krigat istället. På så sätt skulle man absolut vilja ha mer tid.
– När jag var vid ryska gränsen hade vi fem dagar på oss. Att utbilda en svensk soldat tar ungefär fem månader. Jag skulle göra en infanterisoldat av en taxichaufför på fem dagar.
– I strid så har du så pass hög puls och stressnivå att du inte har ett logiskt tänkande, vilket innebär att det du har lärt dig på fem dagar kommer du troligtvis inte komma ihåg. Du måste drillas, få ett muskelminne och agera från ryggmärgen. Det är omöjligt att lära sig på fem dagar. En normalbegåvad person kan lära sig ganska mycket på fem dagar men du kan inte genomföra det i praktiken, säger Chris.
Av de han utbildat, stridskamrater och svenskar som tjänstgjort så har totalt 97 stycken stupat. Chris menar att det inte är många och påminner om den totala mängden stupade och alla som dött när civila bostadsområden bombats.
– Man tänker inte så mycket på det. Det hade varit skillnad om det var min son eller nära släkting. Man har varit förberedd på att det kommer hända förr eller senare. Det är hemskt att säga det, men man vänjer sig, säger Chris.
Efter första vändan märkte Chris att han påverkats. I strid är det farligt att vara stilla, så han fortsatte att hålla sig i rörelse under sin viloperiod i Sverige, men snart var han ändå tillbaka i Ukraina.
– Det finns inget som smakar så bra som kaffe i en skyttegrav. När du tittar på fosforregn. Det är ganska vackert, men väldigt dödligt. När du hör explosioner känns det ganska skönt för då vet du att de skjuter där borta och inte här. Det värsta är tystnad, för du vet inte när det börjar och i så fall var, säger Chris.
Ryssarna använder fosfor, ett förbjudet stridsmedel. Eldregnet kan vackert lysa upp himlen.
– Det är fint att titta på. Jag hade utsikt från min balkong och såg fosforregn bortåt Bachmut. Det är som napalm, fast mer avancerat, säger Chris.
För Chris är de ryska krigsbrotten självklarheter – tortyr, bombningar av civila, våldtäkter och avrättningar ingår i hur ryssarna bedriver krig.
– En dagislärare kan omvandlas till ett brutalt krigsverktyg. Så funkar människan tyvärr, säger Chris.
Att delta i Ukrainas försvar och att utbilda deras soldater är farligt, även i Sverige. Chris har i Sverige två gånger polisanmält grovt olaga hot när han hängts ut på internet. Instruktörer är måltavlor för proryssar och han planerar därför att flytta till en okänd plats.
– Med beväpning och beväpnade kamrater så känner jag mig tryggare i Ukraina än i Sverige, säger Chris som påtalar att han hade stängt ner Instagramkontot om inte hjälpen hade kommit in den vägen. Krig är en tunna utan botten. Att föra krig är det dyraste du kan göra, säger Chris.
Han kommer fortsätta ordna nya leveranser till Ukraina, men känner idag inte att han behöver åka ner militärt igen. Han har också tre egna söner, varav en fortfarande är minderårig.
– Man kan inte utmana ödet hur länge som helst. Förr eller senare så kommer något att hända, det är en tidsfråga. Mest är jag nog rädd för konsekvenserna av att jag dör. Personligen bryr jag mig inte så mycket men jag vill se hur det går för sönerna och barnbarnen. Jag har gjort mer än många ukrainare, säger Chris.
Hemma hos Chris finns en vägg fylld av fotografier på stridskamrater, varav flera har dött i strid. Chris pekar till exempel på Johan som tjänstgjorde 18 månader och säger att han hade fem dagar kvar innan han skulle hem till fru och barn i Sverige, men stupade i Donetskregionen.
– Alla stupade kamrater är hjältar, säger Chris.
Chris vill att yngsta sonen ska vara vuxen om han själv stupar, och om konflikten skulle sprida sig till Sverige behövs hans kunskaper här.
– Jag har långa diskussioner med mig själv, säger Chris.
Daniel Kristoffersson