Det var de gamla stickmaskinerna på Borås textilhögskola som fick Ine Gyllensvärd att hitta sitt eget konstnärliga uttryck. I samma veva började hen landa i identiteten som ickebinär. Idag försöker Ine etablera sig som textilkonstnär och designer. Men trots samarbeten med kända artister och utställningen på Liljevalchs konsthall är det närmast omöjligt att försörja sig på konsten.
– Det är lätt att se lyckad ut på instagram, men när man gjort det ett tag börjar man känna ”jo, men jag har ju inga pengar”.
Det är stark sol ute men Ine Gyllensvärd är klädd i en tung pälskappa. Just i dag är det smockfullt vid entrén till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm. Här visas den årligt återkommande utställningen Vårsalongen. Till den kan vem som helst kan skicka in sina alster och hoppas på att bli utvald.
Det blev Ine, och nu hänger hens textilkonst från taket i ett av utställningsrummen.
– Det kändes förstås roligt att bli uttagen, men allra gladast blev nog mamma.
Egentligen en klänning
Konstverket är en slags finstickad tub som trätts över en spiral i metall. Skapelsen snurrar sakta i det skarpa solljuset.
– Det är faktiskt en klänning från början. När man lånar ut kläderna till stylister blir förstås fotona snygga eftersom modellen är cool, men jag ville visa att plagget är ett konstverk i sig.
Garnet har Ine Gyllensvärd färgat själv med kemikalier, i neongult, ljust lila och orange. Hen berättar att det är lite modernt att färga med växter, men då begränsas man till en specifik, jordnära palett. Dessutom krävs kunskap kring växterna och processen – ytterligare ett hantverk att lära sig.
Stickmaskin med egen vilja
Ine har en kandidatexamen i modedesign från Borås textilhögskola. Där utforskade hen olika tekniker och stilar, tills hen landade i ett eget uttryck. Skolans gamla stickmaskiner blev verktyget för att få utlopp för kreativiteten.
– Tekniken har nog knappt förändrats sedan 1800-talet, maskinerna i skolan var gjorda i gjutjärn. Det går bra så länge man är lite snäll mot dem. Stickmaskinen har sin egen vilja, så resultatet kan bli väldigt organiskt.
Just i dag har hen själv på sig en klänning gjord med samma teknik men i mörkare färger, grönblått och lila. En del besökare lägger ihop två och två när Ine står intill konstverket och vill börja prata. Ett äldre par vill veta mer om tekniken och en kvinna med solglasögon på huvudet ropar rakt ut när hon får veta att designern även sytt och tryckt mönstret på tröjan hen har under sin klänning.
Praktik i Sydkorea
Under sitt tredje år på Borås textilhögskola åkte Ine till Gagnam i Sydkorea för att göra praktik. Det var hösten 2019. Märket hen praktiserade hos heter Kusikohc och ägs av en fotograf vid namn Giseok Cho, som bland annat ställt ut på Fotografiska i Stockholm.
När Ine anlände till Sydkorea hade arbetskamraterna förberett sig genom att prata engelska med varandra i en månad. De hade till och med köpt en industrisymaskin som stod redo att trampas i gång.
– Det var kul att vara på ett mindre företag, man fick göra allt möjligt. Giseok Cho kunde komma in med en utklippt ficka i handen och några referensbilder och säga ”kan du göra något sådant?”. Så ritade man något, visade och ändrade efter hans instruktioner.
Under samma tid började Ine reflektera mer över sin könstillhörighet. Hen själv är döpt till Josefine och har vuxit upp som kvinna, men alltid kallats för Ine. Tankegångarna började redan på gymnasiet när ordet ”hen” började dyka upp i svenskan. Då bad hen vännerna att börja använda det i stället för hon.
– Då tänkte jag att det var en politisk ståndpunkt att inte skilja könen åt, men i efterhand förstår jag att det handlade om mig själv, säger Ine.
Under pandemin fick hen mer tid att tänka och landade i identiteten som ickebinär.
– Jag har aldrig förstått hur man kan känna sig som kvinna eller man. Länge tänkte jag att jag var kvinna, bara på grund av kroppen. Men sen insåg jag att andra faktiskt identifierar sig med könet de fötts som, eller det motsatta. Jag känner mig som varken eller.
Vågar inte ändra juridiskt kön
Hen har funderat över möjligheten att ändra kön juridiskt. Än så länge finns inget tredje juridiskt kön för ickebinära i Sverige. Men hen är inte säker på att hen skulle vilja det, även om möjligheten fanns.
– Jag tror inte att jag skulle våga, säger Ine.
Hen är orolig över samhällsutvecklingen och sneglar mot USA, där hat och våld mot transpersoner och ickebinära ökar. Det syns inte på Ine att hen är ickebinär, och hen slipper diskrimineringen som transpersoner ofta utsätts för. Det är ”ingen som kollar snett”, som hen själv uttrycker det.
Det har både för- och nackdelar.
– Innan jag kom ut som ickebinär kände jag att jag blev dömd för att jag ville ta del av queerkulturen, utan att identifiera mig som hbtq-person själv. Nu är jag rädd att bli dömd eftersom jag är ”cis-passing”, det vill säga ser ut som att jag identifierar mig med det kön jag tilldelades vid födseln.
Svår bransch
Sedan flytten hem till Stockholm i höstas har Ine jobbat på Fjällrävens huvudkontor i Solna. Där har hen ritat ”tech packs” åt företaget – instruktioner som kompletterar mönstren till plaggen, ett slags utförligare förklaringar till fabrikerna.
Det har aldrig funnits särskilt många jobb inom mode och design, men det är värre än någonsin nu, berättar Ine. De flesta av hens gamla kurskamrater arbetar med tekniska uppgifter. Oftast är de maskintekniker med ansvar för väv- eller stickmaskiner, men ibland kan det handla om att skapa 3D-modeller av kläder.
Hen har själv upplevt hur svårt det är att försörja sig på konsten. Ett par av signaturklänningarna har blivit sålda, då för strax under 4000 kronor styck. Det är ingen vinstaffär.
– En klänning tar tre heldagar att tillverka, och om en maska går säger det ”trrrrrt” och så får man börja om, säger Ine och slår ut med händerna.
Influencers och kändisar hör av sig emellanåt och säger att de gillar designerna. Men de vill oftast bara låna plaggen, eller få dem gratis i utbyte mot marknadsföring. Men inte ens det är säkert. En större amerikansk influencer fick köpa en klänning till rabatterat pris, men de bilder som utlovats i gengäld dök aldrig upp.
En del kända svenskar har haft på sig kläderna, bland annat konstnären Arvida Byström – senast uppmärksammad för att ha nekats gå på Guldbaggegalan endast iklädd stringtrosor – och sångerskan Seinabo Sey.
Mot nästa idé
Men det häftigaste är inte när kläderna syns på kändisar eller ställs ut på Liljevalchs, tycker Ine.
– Det är lätt att se lyckad ut på instagram, men när man gjort det ett tag börjar man känna ”jo, men jag har ju inga pengar”. Det som verkligen får mig att känna ”wow” är när folk antingen vill betala för grejerna, eller när de blir imponerade av själva konsthantverket.
För en vecka sedan tog anställningen på Fjällräven slut. Nu försöker hen fundera ut vad nästa steg i modekarriären ska bli. Drömmen vore att väva in modehistoria i designerna. Men att starta företag och tjäna pengar på konsten känns nästan omöjligt, och att själv kontakta fabriker är inte särskilt lätt.
Men hen har en idé. Den uppstod under de många timmarna spenderade på soffan under pandemin.
– Jag var utbränd och skolan hade stängt ner så vi fick inte gå dit alls. Då blev det att jag spelade mycket Zelda i stället. Jag var verkligen djupt inne i att vara huvudkaraktären Link. Då kom jag på att någon ju måste designa kläderna till tv-spelen. Det hade varit otroligt roligt att göra, säger Ine Gyllensvärd.
Ute knastrar gruset när besökarna rör sig in och ut ur galleriet. Träden har inte fått några gröna blad ännu, men längs promenadstråket är det vårjackor och solglasögon som gäller. På vägen ut får pälskappan åka av och den egenstickade klänningen lyser av färg.
Text och bild: Susanna Kierkegaard
