Skogen – vår tids religion?

Sverige kallas ofta för världens mest sekulariserade land. Vi går allt mer sällan i kyrkan och många av oss saknar en gudstro. Vi söker oss istället ofta ut i skogen för att finna kontemplation. Skogen tillför oss en djupare känsla för mening och riktning. Kan det vara så att skogen i många fall har fått ersätta kyrkan och får symbolisera vår tids religion?

David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har skrivit boken: Granskogsfolket. I en intervju med DN 2020-07-19 säger David: ”Svenskarnas tystlåtna naturkärlek kan jämföras med en religion, under den urbana utsidan bultar ett granskogshjärta”. 

En längtan tillbaka till skogen 

Granskogsfolket väcker något i mig och bekräftar det som jag själv har känt under många års tid, nämligen en längtan tillbaka till min barndoms skogar. Skogar där jag som barn promenerat i så många gånger tillsammans med min farmor. Skogar där jag har lärt mig åka skidor, kyssts med första kärleken och hängt med föräldrarna på svampplockning. Skogen, som jag sedermera lämnade bakom mig när jag i mina unga år reste runt och upptäckte världen. När jag till slut valde att bosätta mig i vår huvudstad, sållade jag mig som så många andra till den urbana medelklassen.

Med vår urbana livsstil kommer min familj som så många andra, allt längre ifrån naturen och det vi en gång kände. Därför väljer många av oss att vistas i skog och mark under vår fritid. För rekreation och kanske för att få en stund med oss själva i en värld full av många intryck. Vi vandrar, grillar, badar, umgås med vänner och ägnar oss åt bär- och svampplockning. Vi dokumenterar allt med vår mobil och delar med oss av det härliga skogslivet i skogen i våra sociala medier. Allt medan vi fortsätter drömma om att faktiskt spendera mer tid i naturen än vad vi egentligen gör.

Skogen är ordlös och står för något autentiskt, i motsats till sociala medier som inte gör det. Våra sinnesintryck när vi är i skogen väcker minnen till liv och vi möter oss själva på ett djupare plan. Dofterna tar oss tillbaka till barndomen, vi känner oss grundade och hemma. 

En urban medelklass med granskogshjärta

Vår son har gått med i scouterna och vistas därmed i skogen två timmar varje vecka. Nöjt lyssnar jag till när han berättar om allt vad han får lära sig om djur, natur och hur man gör upp en eld. Själv kommer jag knappt ihåg en enda växt- eller djurart längre, och numera går jag och min familj under epitetet ”Stockholmarna” när vi befinner oss i mina barndomstrakter. Jag känner mig lite smått missförstådd, för trots allt känner jag mig närmare mitt ursprung och skogen än någonsin. Skogen är numera min religion och mitt andningshål och kanske är det så att vi inflyttade stadsbor har en alldeles särskild kärlek för den skog vi en gång lämnade, i min urbana kropp bultar det i alla fall ett ”granskogshjärta”. 

Text och bild: Marie Skoog