Du kanske har hört ett klickande ljud vid perrongen på vissa tunnelbanestationer och funderat på vad det är? Det du har hört är så kallade ljudfyrar som ska vägleda personer med nedsatt syn.
Ljudfyrarna är placerade på några av ändstationerna där åtskiljande bergvägg mellan perrongerna är för tjocka för att det ska gå att höra från vilken sida nästa tåg avgår. Ljudet från ljudfyren navigerar den med dålig syn till rätt sida av perrongen. Den fungerar på liknande sätt som trafikljusens ljudsignaler när det blir grönt vid övergångsställen.
– I något fall finns det även en ljudfyr där det finns tre plattformar, som i Västra Skogen, säger Ditte Kahlström Jansson, utvecklingsstrateg tillgänglighet på Stockholms läns landsting.
Det klickande ljudet låter ganska intensivt när någon står nära en ljudfyr, men Ditte Kahlström Jansson känner inte till att någon har reagerat negativt på det.
– Däremot har jag fått in synpunkter från synsvaga om att det saknas ljudfyrar på vissa ställen, säger hon.
Det finns inte heller några planer på att förklara ljudfyrarna i tunnelbanan.
– Vi har ett stort informationsflöde och måste prioritera vilken information vi vill gå ut med. Ju fler skyltar desto färre som läser dem, säger Ditte Kahlström Jansson.
Andra ljudhjälpmedel i tunnelbanan
Det finns även andra hjälpmedel som hörs i tunnelbanan, både på stationerna och på tågen. Åker du tunnelbana regelbundet så har du förmodligen hört så kallade pratorer som läser upp information om avgångarna från destinationsskyltarna på plattformarna. De aktiveras när du ställer dig under en prator i närheten av skyltarna.
Du har kanske också noterat en kvinnlig och en manlig röst i utropen på stationerna. Detta är ingen slump utan den kvinnliga rösten markerar att tågen är norrgående och den manliga rösten att tågen går söderut.
Här finns ljudfyrar i tunnelbanan:
Blåa linjen:
- Kungsträdgården
- Akalla
- Västra Skogen
Röda linjen:
- Ropsten
- Mörby Centrum
Källa: Stockholms läns landsting
Se även:
Hur funkar det att vara synskadad i Stockholms tunnelbana?
Text och foto: Keiko Snarberg
