Jag tänkte testa ett virtuellt pass på mitt gym. Ett spinningpass. Ett virtuellt pass, är ett pass utan instruktör. Istället tittar du på en stor TV-skärm och ser ett gäng vältränade, förinspelade instruktörer ropa instruktioner på engelska. Förutom dessa virtuella instruktörer sitter man i salen helt ensam.
Sen släpper dom iväg dig på en virtuell väg på rosa vatten. Lite spöklikt.
Eller ensam och ensam, det kan ju komma andra som vill cykla. Som sätter sig på cyklar bredvid mig. Som skrattar och kommenterar, som svettas och stånkar. Men idag är det tomt i salen.
Jag står i dörren och vill inte gå in. Tvekar. Men gud, skärp dig! Gå in nu.
Det är tomt, tyst och mörkt. Det finns ingen spänning eller förväntan. Inga andra deltagare som ser jävligt snabba ut och som redan är svettiga. Ingenting. Jag fryser. Fan också.
Klickedi klick, låter de när jag stapplar fram i mina gamla cykelskor. De som jag köpte på rea, för länge sedan. De är faktiskt jättedammiga. Jag hade ju kunnat torka av dom, dagen till ära. Äsch.
Ska jag ta cykeln längst bak? Så att jag inte syns. Tryggt och bra. Då kan jag maska. Men åh. Det är ju ingen här. Inte ens en instruktör. Då kan jag lika gärna ta den längst fram. Men då kanske jag får strålningsskador i ögonen av den stora skärmen.
Jag tar cykeln i mitten, för säkerhets skull. Jag höjer sadeln, flyttar vant fram sätet och styret och slänger över benet. Jag gör det fort, så jag inte hinner ångra mig. Men det är ändå med en sorts vördnad jag sätter mig.
Nu händer det. I´m back.
Jag ryser. Skakar av mig känslan. Lutar mig fram. Tar försiktigt tag i styret. Ingen smärta. Jag klickar i. Det ekar i salen. Det är kallt. Acn är förstås inställd på 35 personer, inte på en ensam stackare. Ja, jag är en jävla ensam stackare som inte vågar cykla med kompisarna ute, jag vet.
Det susar från fläkten. Det fläktar faktiskt nästan som om jag vore utomhus. Jamendåså. Nu gäller det.
Jag börjar trampa. Tårarna kommer. Nästan förväntat. Jag låter de rinna. Det är ingen här, jag behöver inte hålla tillbaka. Ingenting behöver jag hålla tillbaka. Inte idag och inte här. Aldrig någonsin, för in i helvete. Jag tänker på olyckan och trampar. Idag är det bara jag och cykeln och vi står still. Jag och mina demoner cyklar omkring, här i salen.
Ingen kommer ramla av nånting idag. Jag kan heller inte krocka med någon. Det kommer gå kanon. Jag skrattar till.
Jag känner mig stark. Lyckokänslan rinner över tårarna. Jag torkar ögonen med baksidan av handen. Hjärtat slår. Jag är stark. Benen vaknar till och skrattar. Jag vill skrika, berätta för dom ute i gymmet att det är första gången jag cyklar, sen jag bröt alla revben. Sen jag krossade skulderbladet och inget gör ont. Fucking ingenting. Det känns bara härligt. Hör ni det? Men jag är tyst och cykeln susar. Tårarna kommer tillbaka. Jag andas djupt in i mina läkta lungor och känner att jag blir varm. Vet ni hur ont det gör att andas när revbenen punkterar ens lungor? Och nu känns det ingenting. INGENTING.
Jag tränar bara för mig. Idag och alla dagar framåt. Jag lovar och lovar och lovar. Jag kommer för alltid bara träna för min skull. För den här känslan. För mig. Jag behöver inte jaga någon. Aldrig någonsin mer. Jag kan bara sitta här och trampa.
Jag älskar ju för fan att cykla.
Hur tänkte jag när jag sa att jag aldrig mer skulle sitta på en cykel. Att det inte var värt det. Att det finns viktigare saker i livet.
Den stora skärmen blixtrar till. Mitt pass börjar nu. Och jag är så jävla redo.
Ibland är träning hållbarare när man inte rör sig framåt.
Chaly Danckwardt
