Tunnelbanan är som ett eget universum. Där finns plats för skratt, sorg, ilska, ensamhet, eftertänksamhet, kärlek. Allt bara genom att resa några stationer. Sätter man sig ner kan en få höra och se små små bitar av okända människors liv.
Jag går på gröna linjen, sätter mig ner och börjar lyssna och titta mig omkring. En man sitter och stirrar tyst ut på Eriksdalsbadet. Någon pratar högt i mobilen om jobbet. Tre tjejer står och pratar om hur de dansade helt galet mycket till Madonna när hon var på Globen för några år sedan.
En pappa försöker mata sitt barn med blåbär i en takt som gör att barnet inte börjar gråta när han tycker det går för långsamt. En man sitter med sin hund och pratar med en kompis om Hökarängen. Tre killar kommer inspringande i tunnelbanevagnen och det tar två stationer innan de flåsat klart efter språngmarschen.
Tystnaden lägger sig ju längre ut tunnelbanan kommer
Tunnelbanan fortsätter mot Farsta Strand. Vi kommer längre och längre ut. Sätena börjar gapa tomma och tystnaden lägger sig i vagnen. Ingen pratar högt i mobilen eller med varandra. Det är som en överenskommelse att det ska vara vilsamt den sista biten.
Min tunnelbaneresa är 20 minuter från jobbet. I bästa fall somnar jag eller bara tittar ut genom fönstret och låter kroppen och knoppen stänga ner jobbet för att gå över till ledighetsmood.
Tåget stannar. Jag kliver av i Farsta. På perrongen står nya människor på väg in i tunnelbaneuniversumet. På väg att få sjunka in i sig själva i 15 minuter. På väg att göra sin egen resa.
Se bildspelet från en tunnelbaneresa en vanlig grå onsdag i Stockholm här nedanför.
Anna Z Ek
