Det kan bero på lathet att jag vägrar tunnelbanan. Ett fantastiskt nätverk som är snabbt, smidigt, pålitligt och effektivt. Men tanken på att vara under jord, färdas och navigera som en grottmänniska frestar inte. Jag vill inte åka rulltrappa på rulltrappa ner i Stockholms undre värld. Hur långt under marken ska man behöva åka för att ta sig fram i stan?
Tvångstankarna smyger sig på. Håller tunnlarna för byggnader, vatten, biltrafik, parkeringsgarage, vattenledningar och ännu flera tunnelbanor? Stockholms undre värld är rena Schweizerosten. Det går emot all logik. Till det kommer mina tankar om terrorattacker och andra galningar som blandas med småbarn, ungdomar, barnvagnar, hundar, stressade föräldrar och äldre.
Mörkt, trångt och snorigt
Bristen på dagsljus gör det inte mer lockande. Det är trångt. Människor kommer för nära och kryper sig innanför min privata sfär. Det luktar svett, rök, vitlök, gammal fylla eller fylla. Det hostas, snoras och snyts. Mumma för virus. Tiggare som tränger sig på med sitt ”hej hej och tack så mycket”, gatumusikanter och irriterade tiggarbrev. Folk som pratar privata samtal i mobilen eller allmänt för högt. Jag vill inte ha den informationen.
Hundar som skäller, barn som skriker, stöddiga ungdomar, smutsiga säten, ficktjuvar och alla dessa ryggsäckar. Jag klarar inte av att sitta hud mot hud med någon okänd en varm sommardag. Det blir för varmt, trångt och kvavt. Jag vill inte veta om fester, helgen som har varit eller kommer, problem på jobbet eller hemma. Allt kommer för nära inpå mig, sms, gilla, vad som tycks och läggs upp.
Frihet att välja dagsljuset
Har jag en större privatsfär än andra? Förmodligen. Tunnelbanan är en spegelbild av samhället och jag borde klara av att möta och förhålla mig till den. Men att starta eller avsluta dagen med detta inferno av intryck blir för mycket för en överkänslig själ.
Jag vill vara ute i det fria. Älskar att cykla sommar som vinter och halka omkring på isiga Stockholmsgator. Möta Stockholm och morgonen med friska avgaser och solen som skiner. Att vara en del av Stockholms vägnät ovan jord. Det gör mig inget att taxibilar och bussar kör för nära, väja för Iphonezombies och bilar som skvätter ner mig. Älskar friheten och möjligheten att själv välja tempo och väg till jobbet. Friheten att välja när och var jag ska cykla och göra mina stopp.
Ingunn Sjöström Sneli
