Vänskapsbänken är borta men kaffevagnen består

Klockan är ett par minuter före halv två när Martin tar upp sin trumpet på Sergels torg, han har spelat här varje dag i tolv år. Om någon minut kommer kaffevagnen från Sankta Klara församling.

– Vagnen är röd och kommer alltid därifrån, säger Martin och pekar mot rampen som leder ner till torget.

Plattan, som torget kallas i folkmun, är en öppen handelsplats för narkotika, vänskapliga möten och politiska demonstrationer. Platsen ligger tio meter under gatunivå och rampen som leder ner byggdes för att polis, brandkår och ambulans enkelt skulle ta sig fram. Många förbipasserande genar gärna över de svartvita stenplattorna och uppför den breda trappan som leder till Drottninggatan. Trappstegen är låga. Av tradition går man alltid på diagonalen i trappan. Det bara är så, riktigt varför vet ingen.

Trumpetsolot går i moll. Nedanför Martin har det bildats en fläck av saliv som droppar från trumpeten. Halva torget är täckt av skugga och andra halvan badar i vårsol. I ett av hörnen, dit solen aldrig når står ett gäng narkomaner. Plattan är en hemvist för Stockholms missbrukare. Men inte bara. Här samlas svenska folket i glädje och sorg, här hölls en tyst minut för att hedra offren i samband med terrorattacken i fjol. Här hungerstrejkade Folke Pudas i en kartong i tre månader på 80-talet när han förlorade sitt taxitillstånd och inte fick sin sak prövad i domstol. Och här spelade Maria kristna psalmer på sin orgel dagligen mellan 1972 och 2002.

Torbjörn kommer med den röda vagnen och plötsligt är vi omringade av människor. Ensamma, fattiga, hemlösa, prostituerade, narkomaner. Höga, glada, sorgsna, sjuka, tystlåtna. Nyfikna. Hungriga. Vi börjar med att be en bön och knyter varandras händer i en ring. Sankta Klara församlings kaffevagn är här varje vardag mellan klockan halv två och halv tre.

– Må Gud vara med Er, halleluja!, säger Torbjörn.

Den första kaffepumpan öppnas. Kaffet flödar. Pappmugg efter pappmugg fylls upp med rykande dryck. Torbjörn går runt med en kakburk i metall som är till bredden fylld med bitsocker. I sin högra hand håller han en plastpincett. Det bildas en kö till sockret. En man med stort vitt leende och guldtänder sträcker fram sin mugg. Torbjörn matar i sockerbitar. En, två, tre, han tittar upp på mannen, en till, en till, ja en till. Tack! Totalt sex sockerbitar löses upp i två deciliter kaffe.

– Det är jag som är sockermannen!, ropar han.

Det går åt en hel burk med bitsocker under den timme som Torbjörn från Sankta Klara församling delar ut fika till de utsatta.

– Skriver du poesi? frågar en annan man.
– Nej, jag skriver en artikel om Sergels torg, svarar jag.
– Vet du var vår bänk är?
– Nej, vilken bänk?
– En dag när jag kom hit för att dricka kaffe upptäckte jag att vår bänk var borta. Han pekar bort mot betongväggen vid rampen framför Kulturhuset. Det känns tomt. Jag och mina vänner brukar träffas här ett par gånger i veckan och plötsligt är bänken borta. Det fanns ingen lapp, ingen information. Ingenting. Det känns tomt nu.

Torbjörn som jobbar för Sankta Klara Kyrka har varit drogfri i över tjugo år, han flikar in att ta bort en bänk inte löser några problem, det flyttar dem bara till en annan. Hassan Bay berättar att narkomanerna inte var något problem, de höll sig oftast på sin sida.

– Visst, en och annan alkis kom hit och drack en öl men då körde väktarna bort dem. Faktiskt kom det många turister hit och satte sig. Alla turister har inte råd att gå och äta på restaurang och köper kanske en grillad kyckling att dela på. Vi brukar prata med dem. Men tiggarna var jobbiga, de uträttade sina behov här bredvid soptunnan. Jag brukade säga till dem men de lyssnade inte. Skriv att vi vill ha tillbaka vår bänk!, säger Hassan Bay.

– Har ni några andra favoritbänkar?
– Ja, jag brukar sitta i Kungsan också, svarar Hassan, men det är inte samma sak.

Redda som bor i Farsta har en favoritbänk i Skogås där han brukar träffa några andra kompisar. Och Basheer som bor i Bredäng brukar oftast komma hit när han känner sig ensam.

– Alla känner sig ensamma ibland… Jag bor långt ifrån min familj, min bror och min syster, alla bor kvar i mitt hemland Irak. Mina barn är vuxna och har fullt upp med jobb. Därför är det roligt att komma till bänken och prata med folk. Vi pratade om allt på bänken, religion, politik, historia.

– Spela en låt till, säger Torbjörn till Martin.

I sin plåtburk har han ett tiotal sockerbitar kvar av totalt två kilo.

– Sockret går alltid åt. Ibland tar det slut. Men vi har många skinksmörgåsar kvar. Många som kommer hit är muslimer och de äter inte ”nöff nöff”, säger Torbjörn.

Solen har flyttat sig en bit på himlen och det har blivit dags för Sankta Klara att packa ihop och ladda om kaffetermosarna till nästa dag. Men i skuggan saknas något. Hassan, Redda och Basheer vill ha sin vänskapsbänk tillbaka.

Text och bild: Julia Brzezinska

Taggar: favorit

Kategori: Lärarens Gullungar, Reportage