Unikt silversmide på Söders höjder

| 28 maj, 2018

Guld- och silversmideskonstnären Olle Ohlsson drömde en gång om att bli bonde,
men fick istället plats som lärling hos Hovjuvelerare Hallberg. I sommar fyller han 90 år och uppmärksammas med ytterligare en utställning

Bland kullerstenarna vid Mosebacke torg hittar man ateljén med den handgjorda skylten ’Silversmed Olle Ohlsson’. Inför utställningen i höst delar han dock sin tid mellan ateljén på Söder och verkstaden hemma i Roslagen.

Inom svenskt silver har Olle Ohlsson beskrivits som en konstnär som gick sin egen väg. Ibland förargade han etablissemanget inom den ofta traditionsbundna tillverkningen av skålar, serviser och bestick. På 60-talet var han för många en pionjär i sin strävan efter total konstnärlig frihet och blev till sist en av sin tids främsta konstnärer inom svenskt guld- och silversmide.

– Det finns ingen regelbok för en skapande silversmed. Man måste ge sig tid att lyssna på hur silvret vill ha det, hur det svarar mot hammarens språk. Själv blir jag aldrig så lugn som när jag har silver under mina händer. Det är något mystiskt med det.

Från elektromekaniker till silversmed

Han är född i Gamla stan 1928 och uppvuxen på Södermalm. Efter sjunde klass var pappans önskan att Olle skulle bli elektromekaniker men efter en kort tid insåg alla att han var för liten och spenslig och bara gjorde sig illa. Nyss fyllda 14 fick han möjlighet att besöka en yrkesvägledare som undrade vad den lille gossen ville bli.

– Jag sa att jag ville bli bonde, som mina morföräldrar. Men yrkesvägledaren sa att det inte gick med den kroppen och att det var något jag måste slå ur hågen. Sen sa han att de sökte guld- och silversmideslärlingar hos Hovjuvelerare Hallbergs, och att det kunde bli mycket bra för mig.

– När jag kom dit och fick träffa Rudolf Johansson, som var en stor och vänlig man, så fick jag se en massa hammare och verktyg som silversmederna använde. Då var det som en ljusstråle riktades emot mig och jag visste att det här kommer jag att syssla med resten av mitt liv. Och från att ha varit sämst överallt blev jag bäst på mycket kort tid. Jag kunde liksom trolla med mina händer. Jag vet inte, kanske jag hade sysslat med det här i en annan tid. Så var min start och nu ska jag fylla 90 år, tillägger han.

Efter sina år som lärling och med gesällbrev från Hovjuvelerare Hallberg 1949 arbetade Olle under 50-talet med traditionellt silversmide hos Atelier Borgila, CG Rådström, W.A Bohlins, Claës Gierta med flera.

Tecknade i tre år

Etsad och ristad dekor på silverskål, 1971
Foto: Kristin Wiktorson

1954 gick han i Konstfacks aftonskola och fick bland annat uppgift att göra en brudkrona.

– Jag hade jobbat i silver länge men aldrig sett en brudkrona och började titta efter bilder för inspiration. När jag lämnade in min teckning och läraren hängde upp alla teckningar på väggen för betygsättning såg jag att min inte fanns med. Läraren började plötsligt hoppa och var jättearg och pekade på min teckning på katedern och sa inför hela klassen att jag nästan hade plagierat en känd konstnär. Jag tänkte då att här har jag nog inte att göra.

Efter tre veckor gick Olle tillbaka till skolan och bad att få fortsätta kursen men att få rita på sitt eget sätt och det hade läraren inget emot.

– Så jag satt i tre år och skojade med pennan som i en utfyllnadslek och efter tre år hade jag rensat bort allt vad jag hade sett och gjort till andra i silver och ur den här leken så kom friheten. När jag satte pennan på pappret så föddes en utfyllnadslek där en mun, en näsa eller huvud blev till. Jag kunde bara låta det växa fram. Så det är tecknandet som är själva grunden till min frihet som silverkonstnär. Efter det kunde jag teckna och arbeta i ateljén och hela tiden utgå från mina egna skisser.

Konstnärlig frihet i egen ateljé

”Flickan” från 1967. Foto: Bengt Carlén

I början på 60-talet blev han sin egen och hyrde en liten verkstad på Svartensgatan på Söder. Det gav honom äntligen möjlighet att arbeta helt fritt och gå sina egna vägar.

– Jag började värma silver på ett sätt som ingen hade gjort och fick strukturer som var nya. Jag tyckte jag kunde göra vad jag ville men vi hade en så djup tradition i Sverige att jag blev uppkallad till Nationalmuseum. Där sa Intendenten att jag minsann inte kunde gå ut och in genom dörrar som jag ville. Vid den tiden hade jag gjort både en hattsamling i naturlig storlek och käppar i silver, och det skulle man inte få göra.

– Det var ett märkligt klimat, fortsätter han. När det framgick att jag värmde och krympte silver blev jag liksom gossen Ruda i svenska konstnärskretsar. Jag var väl annorlunda på något vis men det bekymrade mig aldrig. På den tiden var silvret inte så dyrt och jag sålde så mycket att det räckte till hyran.

Den omtalade Hattsamlingen finns idag hos en privat samlare men figurerar i de filmer som har producerats om honom. En av silverkäpparna blev till sist en gåva till Kung Carl Gustaf på hans 50-års dag.

Under fem decennier har Olle haft utställningar i Skandinavien och länder runtom i världen och mottagit en mängd stipendier och utmärkelser. De flesta konstverken finns idag hos privatpersoner men några är i offentlig ägo, bland annat hos Nationalmuseum i Stockholm och Goldsmith Hall i London.

Olle har 20 olika hammare.
Foto: Kristin Wiktorson

Intresset går i arv

Sida vid sida i ateljén sitter lärlingen och barnbarnet Karolin. Intresset för silver går i arv även om hon delar sin tillvaro mellan verkstaden vid Mosebacke och karriären som orienterare i svenska landslaget. För Karolin är farfar också lite av en mentor och livsguru och hon citerar honom med orden ”Var inte så ängslig Karro, rädslan bromsar. Våga lyfta dina vingar och flyg.”

Firar 90 år med ny utställning

Den första juli fyller Olle 90 år och uppmärksammas med egen utställning i slutet av september. Han har fullt upp i verkstaden inför utställningen och fantasin och idéerna får återigen en chans att sväva fritt.

– Alla hammare jag använder gjorde jag när jag var lärling och tack vare att jag har så många har jag en mycket större repertoar. Har man bara en eller två är man ganska begränsad.

Ordet begränsad är inget som passar in på konstnären Olle Ohlsson. Den frihet han menar ligger till grund för hans konstnärliga uttryck lever i allra högsta grad inom honom.

Text: Kristin Wiktorson

Taggar:

Kategori: Kultur & nöje, Lärarens Gullungar

Kommentering är stängt