Amanda, 25: Det här caféet är mitt skötebarn

Amanda Nehro 25 år brinner för möjligheten att både utveckla och föra konditoritraditionen vidare. Redan som 21-åring klev hon in som butikschef för café Vivels i Bromma.
– Det blev en utmaning att ta hand om allt, säger Amanda, men det gick och är just nu mitt hela liv.

Musiken tonar svagt i bakgrunden och flera bord är lediga inne i caféet. Över disken hänger kopparlamporna som blanka stora droppar och bakom glaset tronar nybakat bröd, bakelser och tårtor. Det dröjer inte länge förrän Amanda dyker upp från personalrummet och trots att hon slutat för dagen är hon fortfarande arbetsklädd.
– Jag har inte kommit mig ur förklädet än säger hon och skrattar.

Tanken att få utveckla bageri- och konditoribranschen lockade henne att söka till bageriutbildningen Men hjärtat är nån annanstans.

– Jag har mitt eldsjälsområde och det är chokladtillverkning. Hela tutti från böna till färdig choklad. Minns att vi skulle göra ett arbete i grundskolan och jag gjorde redan då en presentation om choklad. Vid min presentation för klassen bjöd jag på handgjorda praliner som jag gjort själv. Visade också en film från Marabous hemsida om hur det går till när man gör choklad. Kemin som uppstår när choklad blir till är bland det häftigaste som finns.
Amandas ögon lyser när hon pratar. Osökt ställs frågan Varför? Varför blev det mer café och mindre choklad?

– På bageriutbildningen fick vi en par lektioner i caféverksamhet och skolan drev ett eget café där vi studenter fick jobba två gånger per år. Det ville jag ha mer av. Efter gymnasiet sökte jag mer än 30 jobb och det var bara Vivels som svarade. Hade inget att förlora och vad var det värsta som kunde hända? Det blev en utmaning att ta hand om allt nästa från början men det gick. Jag byggde upp caféet precis som jag ville ha det. Passionen för choklad kommer alltid finnas kvar, men just nu är det här mitt hela liv. Vem vet vad som händer i framtiden?

Många inom släkten jobbar eller har jobbat i branschen. Antingen inom bageri eller restaurang, att det blev lite av samma väg är inte konstigt. Ta hand om personal är en del av ett chefskap som kan komplicera saker. Det krävs tuffa beslut ibland som lätt kan skapa konflikter.
– Jag är inte ett dugg rädd för konflikter, säger Amanda bestämt. Men det är svårt att få bra personal. Till själva caféet har jag inga problem men att faktiskt få sökande med utbildning inom bageri och konditori är svårare. Jag kan sakna hur det var de första åren. Alla hade samma mål och driv. Det är svårt idag att få med alla på tåget. Saknar glöden och ibland rinner bägaren över, då kommer allt på en gång. Jag har svårt med människor som säger att saker inte funkar. Jag bara: Get the shit done. Bara gör det!

Som chef vill man kunna ha en bra dialog med sina anställda och där är mobilen är ett av problemen upplever Amanda. Ingen vågar ta en diskussion ansikte mot ansikte. Viktiga diskussioner som hon planerat att ta på plats sker plötsligt via sms och då går hon i taket
– Det signalerar ”jag kan göra hur jag vill”. Sådant tolererar jag inte utan säger ifrån direkt. Det brinner i mig bara jag tänker på det. Min mamma som själv är chef är en klippa. Henne kan jag ringa och lufta mina tankar och jag vet att hon förstår.

Frihet i en egen lägenhet
Föräldrarna skilde sig när Amanda var i tonåren och uppväxten med pappa och lillebror i en liten lägenhet i Hässelby funkade ett tag men till slut gick det inte. Då var det tur att farmor fanns. Som en räddande ängeln klev hon in och delade på lånet till en egen lägenhet.
– Usch, vi gick verkligen varandra på nerverna ett tag. Min pappa kunde driva mig till vansinne, säger hon fundersamt och fångar min blick, jag tänker att vi får en bättre relation på det här sättet. Det är så skönt att ha sin egen vrå, fast det kan bli lite ensamt emellanåt det också. Någon att dela både den och vardagen med hade varit mysigt.

Med pappa från Sundbyberg i Stockholm och en mamma från Karlstad har hon två orter som ligger henne varmt om hjärtat. Förr tillbringades somrarna tillsammans med lillebror hos mormor i Karlstad men att bosätta sig där är inget alternativ. Åtminstone inte idag.
– Jag behöver både och, säger hon. Jag blir oerhört frustrerad om jag är där nere för länge, det händer ju ingenting. Då måste jag tillbaka till storstan. Jag behöver pulsen här, den är viktig. Fast ett lantställe att dra sig tillbaka till vore inte fel. Jag uppskattar lugnet på ett annat sätt nu. Skaffa hund ligger också önskelistan men det funkar ju inte idag med tanke på hur jag jobbar.

Bechets syndrom
När Amanda var 18 år drabbades hon av en ovanlig reumatisk sjukdom som heter Behcets syndrom. Den är vanligast i östra medelhavsområdet och Asien och kallas ibland för Sidenvägssjukan. Drabbar vanligtvis i åldern 25-30. Tidigare drabbades i huvudsak män. Nu är det mer jämställt. Män tycks drabbas oftare i Mellanöstern medan det är fler kvinnor i Nordeuropa och USA.

Speciellt den här våren har varit svår eftersom reumatologen på Karolinska haft stängt och därför har hon inte kunnat nå sin läkare. Reumatism ligger i släkten men det är bara Amanda som har den här typen.
– Händerna domnar och värken i knäna kan bli olidlig. Ibland börjar det domna bara av att jag håller i telefonen eller när jag vrider moppen då jag städar efter stängningsdags. Eftersom jag redan har haft lungsäcksinflammation tre gånger blir jag lite orolig ibland. Skulle jag få corona är det risk för att jag stryker med. Innan coronan var det ingen av de som jobbar åt mig som kände till att jag tillhör en riskgrupp för jag ville inte skapa panik. I våras däremot samlade jag alla till ett möte där jag berättade och det kändes bra. Nu ser jag fram emot ett vaccin, det skulle ju göra det mesta så mycket lättare.
Värken och domningarna kommer och går men dagar som annars är tuffa blir värken en extra börda. Hennes farmor som lider av artros sedan flera år har tipsat henne att hålla en diet utan kött för att se om värken blir bättre. Det har än så länge bara gått en vecka och det är svårt att se något resultat.
– Åh min farmor, utbrister Amanda, jag älskar henne av hela mitt hjärta. Det är inte lätt men jag försöker verkligen. Jag säger bara, bönor för att få i mig protein, är inte riktigt ”min kopp te”.

Bonusfamilj
I Vivels ägare har hon fått både en bonusfamilj och en extra mamma. De står stadigt när det blåser.
– Jag är så otroligt tacksam för att jag har dem. De finns alltid där för mig.

Året 2019 slog Vivels på Brommaplan eget rekord. Som bonus för sitt engagemang och hårda arbete skulle Amanda blivit bjuden på en resa. Ingenting i år är som vanligt, inte det här heller.
– Ja fy vilken besvikelse. Fast det är bara att fokusera på här och nu. Caféet tar ju inte semester. Jag har ändå förstått att resan ska bli av så snart det är möjligt att kunna åka ut i världen igen.

Amanda ser först lite uppgiven ut, så sträcker hon på sig och säger:
– Vet du, den dagen jag bestämmer mig för att sluta här, då ska det ställas till med en stor fest. Jag ska samla alla stammisar och göra en ståtlig sorti. Gå ut ur caféet, vinka till alla Hej då medan Sarah Brightmans ”Time To Say Goodbye” ljuder i högtalarna.

Text & foto
Åslög Ragnarsdotter