Det finns ingen stenläggning eller grusgång fram till Kent Larssons hus. I stället ligger en bit trall på marken – som en landgång. Men så är det också en fiskare som bor här. Dörren står öppen. Det är blåsigt men milt ute.
– Jag kommer! säger Kent Larsson. Eller ”jä kommer” som det heter på bohuslänska.
I köket står ett furubord och fyra furustolar. Det luktar rengöringsmedel. På väggen hänger en klocka i trä. Visarna rör sig över en bild på en sjöbod som är målad i grälla färger.
– Får jag inte komma ut på sjön är det katastrof. Många pojkar här känner så. Fick jag bestämma skulle jag dö på sjön. Jag vill inte dö på långvården.
Lärde sig tidigt att livet är skört
Döden ska visa sig återkomma under intervjun. Men vi tar det från början. Kent Larsson föddes 1947 i Heestrand, ett litet kustsamhälle i norra Bohuslän. Han var enda barnet och har bott i samma hus i hela sitt liv. När den sjuåriga grundskolan var avklarad ville han börja fiska.
– Jag var fjorton år. Farsan blev ursinnig. Han var stenhuggare och ville att jag skulle bli målare men det var ju ingen idé. Han hade fått för sig att fisket var farligt. Allt är ju farligt.
Kent började med hummertinor. Han fiskade mestadels ensam men ibland tillsammans med pappan. Efter några år tog han anställning på båten Oberon i Heestrand. Där fiskade han torsk, makrill och bleka med garn, det bohuslänska ordet för nät.
– Nu finns ingen fisk här. Den försvann i mitten på 80-talet. I dag är vi kustfiskare helt beroende av kräfta och hummer.
Det var på Oberon som Kent Larsson fick möta döden för första gången. Den 2 augusti 1965 hamnade kollegan Allan Westheden i vinschen till trålen och drogs med.
– Han dog på stubben. Vi fick upp honom och la honom på en presenning. Sedan tillkallades polis och doktor. I dag erbjuds stödgrupp. Vi fick en sömntablett per man. Olyckan var på en måndag. På tisdagen var polisen på plats och gjorde en utredning och på onsdagen var vi igång igen.
Kent tittar ut genom fönstret. Ansiktet är fårigt och fortfarande lite brunbränt.
– Det är olika från person till person vad man behöver. I dag kanske det går lite till överdrift. Jag lärde mig i alla fall vad avståndet mellan liv och död är. Det är väldigt kort.
Ser livet från den ljusa sidan
1980 köpte Kent Larsson båten Carina – samma båt som han använder i dag. Namnet kom frun, Britt Larsson, på. Paret hoppades få adoptera ett barn och om det blev en flicka ville Britt att hon skulle heta Carina. I väntan på besked fick båten heta det så länge. Att de senare skulle få hem en pojke från Sydkorea visste de inte då.
På frågan om vad som är viktigt för att lyckas som fiskare svarar Kent att man måste vara intresserad av naturen. Ute på sjön är det bara han, havet och de rosa bohusklipporna. Vädret bestämmer om han kommer ut.
– Det är nog lika bra. Det hade kanske varit tråkigt om det var gott väder jämt.
Kent skrattar till.
– Sedan är det bra med ett kort minne också så man glömmer jobbiga episoder. Man kan inte gå och grubbla över saker och ting.
Folk på bygden brukar se Kent gå längs havet med stavar och ett par svarta kompressionsbyxor – sådana som ska göra att man presterar bättre vid träning. Han såg dem i en katalog och ville prova. De ska sitta tajt, som ett ”åleskinn”, förklarar han.
– Kroppen är för fasen gjord för att användas. I går körde jag 30 minuter med motionscykeln som jag har på vinden. I dag en timme med stavarna. Det finns inget som är så farligt som att sitta stilla. Hela Sverige är fullt av överviktiga fruntimmer och karlar. Det borde vara en motionscykel kopplad till teven.
När Kent började fiska var det i stort sett helt fritt. Med åren har fisket blivit alltmer byråkratiskt. Kent klagar inte. Kontrollanterna gör bara sitt jobb, menar han. Och han har hittat egna sätt att hantera reglerna.
– Jag ville ha en större båt så jag förlängde den från 10,60 till 12,60 meter. Men vi hade ju gått med i det välsignade EU och efter några år kom de på att båtar i den storleken skulle ha en elektronisk loggbok.
Kent studsar upp från stolen och går ut till vardagsrummet. Han kommer tillbaka med ett foto på en båt med trubbig för.
– Jag fick ta av båten till 11,95 på Smögenvarvet. Då var det ok med en pappersloggbok.
Livet går vidare trots saknaden
Ljudet från teven letar sig in från vardagsrummet. Det låter som norska. Så här högt upp på Bohuskusten märks närheten till Norge. Kent följer både svenska och norska nyheter och ibland använder han uttrycket ”ackurat”.
1968 träffade Kent sin fru Britt. Båda var 21 år. Britt jobbade med att filea sill på Abba-fabriken i Kungshamn, ett litet samhälle på fastlandet innanför Smögen.
– Hon hade en jävla fysik när hon var ung. Hon var en av de flinkaste på Abba.
Kent reser sig igen och hämtar en liten vass kniv med träskaft. Knivbladet är kort – ungefär som på en svampkniv.
– Det var viktigt att de var precis lagom slipade. Var de för slöa hände inget och var de för skarpa var det lätt att skära igenom benen.
Kent förklarar att i alla relationer blir det en kvar på sluttampen. Britt var ”slav under cigaretterna” som han uttrycker det. Hon fick KOL och hjärtat krånglade. På morgonen den 8 februari 2018 dog hon i en hjärtinfarkt.
– Vi var hemma. Plötsligt började Britt hyperventilera. Jag ringde 112 och de skickade efter en ambulans från Kungshamn. Britt gick till vardagsrummet och la sig i soffan och bad mig att plocka ihop kläder till sjukhuset. Jag ringde 112 igen. De frågade om hon hade ont någonstans. Hon tog sig för bröstbenet. Jag gick bort till soffan och höll henne i nävarna. ”Du får inte dö, Britt”, sa jag.
Kent fick inget svar.
– Har du sett döda människor någon gång? De blir så fridfulla. Alla rynkor, allting försvinner. Vi vet inte vad som händer i dödsögonblicket. Vissa påstår att de har varit på andra sidan och vänt. De säger att det är en fantastisk upplevelse.
Begravningsbyrån skötte allt praktiskt. När vädret tillät åkte Kent ut och fiskade.
– Jobbet, det är rehabilitering. En sak som du aldrig får göra, det är att tycka synd om dig själv.
Vad händer då?
– Det blir pyton. Oavsett alltså. Livet måste gå vidare. Min kollega som jag köper agnsill av sa ”får det bara gått ett tag, Kent, kommer det att kännas bättre, för vi är skapta såna”.
Efter något år tyckte Kent att sorgen lättade. Och han är inte ensam kvar. 1984 hämtade Kent och Britt en fyra månader gammal pojke på Landvetters flygplats. Han fick heta Jon. Från början var det tänkt att Jon skulle gå i sin pappas fotspår. Han gick sjöfartsgymnasiet i Skärhamn och hjälpte till med fisket hemma.
– Han var jävligt duktig på sjön, säger Kent.
Senare tog intresset för matlagning över allt mer. Efter flera somrar på den lokala fiskrestaurangen Skalhuset arbetade han två år på Melanders Fisk i Söderhallarna i Stockholm. Nu finns Jon på fiskaffären i Hamburgsund, närmaste större samhälle, och säljer egentillverkade fiskdelikatesser – och pappa Kents fångst så klart.
”Jag hoppas att jag hänger med några år till”
Kent tar på sig en svart fleecetröja och går ut. En kort promenad bort ligger sjöboden. På marken utanför radar hummertinorna upp sig – rektangulära lådor i grönt fiskenät. Innanför dörren står en tunna med sill. Agn till hummern. De små fiskarna flyter omkring i en brun sörja.
Till vänster ligger ett stort badkar med humrar som Kent har fiskat upp – blåsvarta och med gummiband om de enorma klorna. En 25-kilospåse salt står på golvet.
– Det använder jag när jag kokar hummer och kräfta. Men jag vill helst att kunderna kokar själva.
Rakt fram finns en dörr ut till bryggan. Där ligger hon, Carina. En klassisk fiskebåt i rött och vitt med vinschar, vajrar och bojar. På sidorna står SD skrivet med stora bokstäver – fiskedistrikt Strömstad. Den trubbiga fören är vänd ut mot havet och klipporna.
– Jag hoppas att jag hänger med några år till. Jag tar en whisky innan jag lägger mig på kvällen för att hålla mig frisk. Det fungerar. Men det får de inte säga på vårdcentralen, säger Kent.
Maja Berggren