Pandemin slår olika mot befolkningen – värst för pensionärer

Isoleringen har varit värst för pensionärerna som i högre grad drabbats av försämrad psykisk hälsa, meddelade Folkhälsomyndigheten i slutet av oktober. Hur pandemin påverkat svenskarna skiljer sig dock åt mellan åldersgrupper, yrken och mellan sjuk och frisk.  
Jag går emot reglerna nu för annars skulle jag inte överleva, säger Ulla Karlsson, 73 år och pensionär.

Ensamheten under pandemin värst för pensionärer

Ulla levde i våras isolerad i sin lägenhet på grund av den rådande pandemisituationen och träffade under långa perioder endast sin särbo.
– Jag tycker att det har varit jättesvårt med isoleringen och jag tycker att det har varit väldigt jobbigt att alla aktiviteter och sociala kontakter ställts in – från studier till barnkalas. Innan pandemin läste jag både latin och arkitektur på Senioruniversitetet två gånger i veckan. Det tog mycket tid och var en jättebra träning för huvudet. Och så gick jag på föreläsningar, hade uppdrag i kyrkan och träffade väninnor utöver det. Allt det här känns synnerligen trist och jättetråkigt, det är bara förnamnet.

Äldres ensamhet har vuxit under pandemin
Ensamheten och isoleringen bland äldre i Sverige har skjutit i höjden som en effekt av coronaviruset. Det menar pensionärsorganisationen PRO som fick 23 000 svar på sommarens undersökning om nya livsvanor i spåren av Coronapandemins. Hälften av medlemmarna kände sig då mer ensamma än före pandemin. En femtedel av medlemmarna isolerade sig ”nästan helt och hållet”. Folkhälsomyndighetens rekommendation mellan mars och slutet på oktober var också att alla äldre än 70 år skulle isolera sig som ett skydd för det potentiellt livsfarliga coronaviruset. 90 procent av alla som dött i covid-19 har varit äldre än 70 år.
– Det har varit så ensamt. Det har gjort mig deprimerad emellanåt. Jag känner det inte just idag, men ganska ofta. Alla sociala kontakter har minskat och det har varit hemskt, säger Ulla.
Hon har nu börjat träffa väninnor en eller två gånger i veckan och så åker hon kollektivtrafik. Idag ska hon ut på café och umgås och hon känner sig därför lite piggare.
– Jag går emot reglerna nu för annars skulle jag inte överleva. Det känns som att man blir sjuk i huvudet om man inte träffar människor. Det är värt så mycket att få vara hos barn och barnbarn och telefon är inte detsamma.
Ensamhet bland äldre har under åren vuxit fram som ett allt större samhällsproblem världen över, och coronaviruset har förvärrat situationen. Ofrivillig ensamhet leder till ohälsa, har varit både PRO:s och Folkhälsomyndighetens hållning genom krisen. I oktober sjösatte därför regeringen ett 100 miljoner kronor stort krispaket för just utsatta och äldre. Pengarna ska gå till olika insatser för att motverka äldres isolering – som uppsökande verksamhet på telefon, digitala möten eller matinköpshjälp. Ulla är glad att man uppmärksammar effekterna av pandemin på de äldre.
– Jag är ju inte orolig själv men har isolerat mig för samhällets skull. Nu är det bra att restriktionerna är samma för alla, jag tycker att det var diskriminerande att vissa åldersgrupper skulle sitta hemma isolerade medan andra levde på precis som vanligt.

Inte bara negativa effekter på arbetslivet
Alla har dock inte samma negativa erfarenheter av coronapandemin. Många yrkesarbetande tycker tvärtom att pandemin har haft positiva effekter i form av ett friare arbetsliv och påtagliga tidsvinster då pendlingen förvunnit ur vardagspusslet. En av dem är Mohammad Rahimi, 38, uppdragsledare på ett byggföretag i Stockholm.
– Jag jobbar hemifrån sen i början av mars.  Det har varit på gott och ont, man missar det sociala men å andra sidan sparar jag mycket tid på transport och det blir ännu mer effektiv arbetstid hemma. Överlag har förändringen varit positiv: jag sparar tid när jag sitter hemma.
Mohammad har heller inte behövt känna av någon oro för att förlora sitt arbete, då hans bransch tillhör en av de minst drabbade.
– Anläggning och infrastruktur har knappt påverkats alls eftersom det oftast handlar om projekt som är finansierade och planerade långt innan. Och under ekonomiska kriser kommer regeringen inte att släppa den här typen av projekt – tvärtom.
Mohammad har varit på jobbet sammanlagt drygt en arbetsdag sedan i mars, och han är inte ensam om att se fördelarna med distansarbete. Flertalet omvärldsanalyser och arbetsgivarorganisationer har uttryckt att arbetsplatserna blivit mer flexibla och troligtvis inte går tillbaka till det normala efter pandemin, i form av pendling och fasta kontorstider. Mohammad skulle önska att det gäller för honom också.
– Jag vill gärna fortsätta jobba så här och jag tror det fortsätter så här minst ett halvår framåt. Men i vår bransch vill man att folk kommer tillbaka till arbetsplatsen, de tror att det gör arbetet mer effektivt. Själv skulle jag gärna arbeta hemifrån, säger han. Pandemin har haft positiva effekter för mitt arbetsliv och mitt privata liv är inte så påverkat eftersom jag har familj hemma.

Svårt att komma tillbaka till jobbet efter viruset
En del yrkesarbetande har dock påtagligt känt av virusets negativa effekter. Josefin Nilsson, 41, arbetar som handläggare i Stockholm och drabbades i våras av typiska symptom för coronaviruset: svår hosta, andningssvårigheter, huvudvärk och trötthet, lukt- och smakbortfall. Det kom att ta lång tid innan hon kom tillbaka till arbetet.
– Jag hade besvären under flera månader, och det kom successivt nya symptom. Alla symptomen försvann inte, vissa var mer långvariga, stannade kvar i många månader. Jag känner fortfarande att kroppen inte är sig lik och att jag inte orkar lika mycket.
Josefin kunde på grund av ohälsa och arbetets struktur inte arbeta hemifrån under våren, vilket ledde till att hon halkade efter i arbetet. Samtidigt har hon känt en stor tacksamhet för att hon arbetar i offentlig verksamhet där hennes position, trots ekonomisk kris och lång sjukfrånvaro, varit trygg.
– Nu känns det fantastiskt att vara tillbaka på jobbet. Jag jobbar bättre och mer effektivt på plats, och det känns lyxigt att få vara med kollegorna igen. Jag har förstått vad det innebär att vara isolerad och jag vill inte någonsin känna det igen.

Katrin Söderlund Yavari

Fornot: Namnen i artikeln har fingerats på önskemål av de medverkande.

Läs mer