Mörkt år för svensk pressfrihet

Vill man veta hur det står till med demokratin i ett land kan man titta på hur pressfriheten mår. Organisationen Reportrar utan gränser släpper årligen ett pressfrihetsindex för 180 länder. Sverige tappade tre placeringar i år, mycket på grund av att landets journalister hotas, och ibland till och med tystas.

Det var i april som Reportrar utan gränser (RUG) släppte sitt uppdaterade index och läsningen är långt ifrån upplyftande för den som värnar demokratiska värderingar och det fria ordet. I stort sett alla 180 länder har fått lägre poäng än förra året. Och det ser mörkt ut; en tydlig utveckling världen över är att såväl regeringar, privata intressen och ideologiska strömningar gör vad de kan för att tysta den fria journalistiken.

– Det är oerhört allvarligt att fria medier blir satta på undantag i stora delar av världen. Vi står inför gigantiska utmaningar, både nationellt och internationellt, sade Jonathan Lundqvist, ordförande för RUG, i samband med att årets index släpptes.

Pressfrihetsindexet är ett standardverk som används världen runt för att mäta pressfriheten i ett land. Våra nordiska grannländer ligger i topp: Norge och Danmark på tredje respektive fjärde plats, och Finland toppar alltjämt listan sedan 2010. Sverige återfinns numera på plats åtta.

Gigantiska utmaningar

För att få fram varje lands index tar man bland annat in uppgifter av experter från hela världen samt faktiska data kring mord, fängslanden och våld mot journalister. I Sverige har situationen med hot mot journalister spelat en stor roll i att landet har tappat placeringar.

– Det förekommer alldeles för mycket hot och det är ett reellt problem för många journalister i deras vardag, säger Jonathan Lundqvist i en intervju med Ekot.

Anna Gullberg, chefredaktör och ansvarig utgivare på Gefle Dagblad, har erfarenhet av att få hat och hot riktat mot sig i sin profession. Hon har varit yrkesverksam sedan 1995 och har märkt stor skillnad genom åren.

– Jag arbetade tidigare som kriminalreporter och då var jag med om en del hotfulla situationer, men den stora skillnaden nu är att nätet har tillkommit som en faktor. Sociala medier har blivit en plattform för både hat och hot, och bra saker också för den delen. Men både tonläget och gränsen för vad folk tycker att de kan säga har blivit högre. Förr ringde den här typen av människor och skrek i telefon, nu publicerar de dessa vedervärdiga saker under eget namn på sociala medier. Man väljer inte ens slutna sällskap längre, säger Anna Gullberg.

30 procent hotas

I en rapport som Brottsförebyggande rådet publicerade 2015 framkom att drygt 30 procent av landets journalister utsätts för hot. Det pågår just nu en förundersökning mot en man som uttalat dödshot mot Anna Gullberg. Och könsfördelningen bland de som hatar och hotar är ganska tydlig, enligt Anna Gullberg:

– Det är oftast en han. Visst finns det kvinnor också, men enligt min erfarenhet är det en man.

Utgivarna är en intresseorganisation för publicistiska medieföretag i Sverige. Sommaren 2015 presenterade de en rapport byggd på enkätsvar från organisationens medlemmar. Denna visade att en majoritet av de redaktionellt ansvariga upplever att hotbilden mot deras redaktion förstärkts under de senaste fem åren. Ingen av de som svarade tyckte att den hade försvagats. På en tredjedel av de hotade redaktionerna har medarbetare undvikit bevakningsområden eller arbetsuppgifter efter allvarligt hot.

Det betyder att självcensuren är en faktisk del av många journalisters vardag. Och om haten och hoten får journalister att undvika publiceringar, då är den fria journalistiken i farozonen. Även Anna Gullberg befarar att självcensuren ökar i och med det tuffare arbetsklimatet.

– Visst finns det en klar risk. Ett hot eller ett hatiskt mejl kan man nog ta, men att gå till jobbet med gott mod och veta att den här typen av grejer är det som väntar dagligen, det är inte så lätt, menar Anna Gullberg.

– Men även om det är obehagligt och inte alls känns bra i magen när det händer, så väcks samtidigt en ilska i mig. Och hoten påverkar inte mitt sätt att förhålla mig till publiceringar, säger Anna Gullberg.

Det finns dock ljusglimtar i både världen och Sverige – såväl Tunisiens stärkta lagstiftning som det delvis dämpade läget i Ukraina har gett utslag och de båda länderna har fått högre poäng än föregående år. I Sverige finns det fortfarande journalister som berättar om en vardag i stort sett fri från hat och hot. En av dem är Kicki Norman, även hon har varit verksam som journalist sedan 1995. Hon har inte märkt av ett hårdnande klimat under åren och det är inte heller en diskussion som hon tycker förs bland kollegor.

– Men jag jobbar ju inom det som ryms inom termen ”damtidningar” och där har vi helt andra läsare. De är nämligen kvinnor. Och vad jag förstår så springer inte kvinnor omkring och hotar i parti och minut, utan det är män som står för de sakerna, säger Kicki Norman.

Det handlar inte om att de kritiska frågorna inte tas upp, snarare om att diskussionen i kommentarsfälten håller en anständig nivå, menar Kicki Norman:

– Vi har en uttalad feministisk och antirasistisk policy, och det är frågor som vi tar upp regelbundet, om än inte hela tiden. Men det är alltid väldigt artigt och respektfullt bland kommentarerna även vid den typen av diskussioner.

Emma Dahlström

Taggar: demokrati, hot, journalist, pressfrihet

Kategori: Samhälle och ekonomi