I Benhuset lever konsten i de dödas närhet

Förr förvarades döda här. Nu lever konsten innanför Benhusets ruffiga väggar.

– Jag gillar att lokalen inte är så putsad, säger konstnären Stina Stigell.

Gravstenarna vilar tungt på Katarina kyrkogård. I en buktande gräsmatta som växt som en gräsmatta bara kan växa efter sol och regn i början av maj.

Längst ner mot södra kyrkogården ligger Benhuset, dörren står öppen. Vissa som passerar kyrkogården vågar sig in, andra inte.

På 1700-talet, i pesten tid, staplade man uppgrävda ben från avlidna här, före de lades i vigd jord.

Nu har huset omvandlats till en mötesplats för teater, andakt, musik och reflektion i de dödas närhet, som kyrkogårdsförvaltningen själv marknadsför det.

Rummet är tömt på möbler men inte renoverat. De ruffiga väggarna är kvar.

Mitt i rummet står två skulpturer som är ihopsatta av oväntade kombinationer av material.

Kartong har snurrats och målats och ser ut som fasettögon eller ett bo för bin. Med en ställning av rullat stängsel som också kan vara en bur.

Förvirrade skulpturer

En form som ser ut som en citron står på en kartongtratt och blir en annan gestalt.

Som med all bra konst stannar jag upp, konstaterar att det här är väldigt underligt, jag förstår inte vad jag ser, men måste gå närmare och låta blicken leka med materialen.

En bit bort står Stina Stigell som gjort skulpturerna och tittar ut genom ett fönster som har ett mörkt filter. Ingen kan se in men hon kan se vilka som kommer och går på kyrkogården.

– Jag brukar testa olika material och intuitivt sätta ihop dem, det är roligt att se vilka som parar sig.

Bilder som budkavle

– De känns förvirrade och passar i vår tid, fortsätter hon. Jag vet inte om det är för att jag följde kriget i Ukraina samtidigt som jag jobbade med dem med de känns förvirrade. De fick heta Varelser i krig.

Utställningen Inget är givet visar verk av fem konstnärer som alla gick på Kungliga konsthögskolan 1996-2000. Stina Stigells varelser får sällskap av verk av Karolina Holmlund, Lotta Dinäss, Lisa Källsen, Ingela Sand Arenander. Det började med att vi under pandemin började skicka bilder till varandra, som en budkavle, berättar Stina Stigell.

Centralt i rummet ligger små lindade dockor uppradade framför ett altarverk med svartvita blyertsteckningar av naturmotiv. Installationen är gjord av Ingela Sand Arenander. Dockorna har små ögon som ser ut som utklippta från magasin eller teckningar. De plirar mot en. Humor blir blandat med allvar i utställningen.

Stina Stigell tycker om att hennes skulpturer både blir humoristiska och allvarliga. 

– För mig går det ihop, säger Stina Stigell.

Konst med existentiell inramning

I benhusets kulturprogram anordnas också teateruppsättningar och konserter. Vill man använda lokalen presenterar man sin idé för en jury bestående av konstkunniga.

Stina Stigell tycker om att ställa ut i detta annorlunda rum.

– Jag gillar att lokalen inte är så putsad. Det gör konsten mer tillåtande. Det finns tillräckligt många vita kuber för konsten ändå.

Utställningen är öppen till och med 5 juni. Aktuellt program finns här

Av Sofia Ekström