Se teater i naturen!

TEATERRECENSION. I tider av klimathot tyr vi oss alltmer till naturen. Men vill den  verkligen ha oss där? I teaterföreställningen ”Dra åt skogen, Margot” förälskar sig Margot i en ek. Men är kärleken besvarad?

I ”Dra åt skogen” flyr Margot (Lena Carlsson) till Djurgården där hon tyr sig till en gammal ek.

Moss-splashing och skogsterapi. Få kan ha missat att skogen är det nya svarta. Det är till granar och hjortrondoftande våtmark vi vänder oss i tider av oro. Kulturen är inget undantag. I spåren av pandemin har inte bara musik, konst och den traditionella sommarteatern flyttat ut i grönskan, utan även andra typer av föreställningar som i olika grad också involverar naturen i sina verk.

”Dra åt skogen!” utspelas i en vacker skogsglänta på Kungliga Djurgården, ett stenkast från Rosendals trädgård. Här sitter publiken på vingliga klappstolar, mitt framför en vacker gammal ek försedd med högtalare som förstärker naturens verkliga fågelkvitter. Eken sägs växa i 300 år, leva i 300 år för att sedan dö i 300 år. Det ger perspektiv på mänskligheten.

Naturen invaderar Stockholm

I intervjuer brukar skådespelare ondgöra sig över perifera trädroller, senast Sten Ljunggren i sitt sommarprat (6/8) Här har den talande eken huvudrollen, i ensamt majestät. 

Det är också till eken lyxhustrun Margot vänder sig med sin ångest, desperation (och sexlust), på flykt undan en antydd klimatkatastrof som har raserat stora delar av Stockholms innerstad och dödat tusentals. 

Nej, Margot från Östermalm är inte en flickscout, även om hon har gått i Mulleskola som barn. Hennes naturliga habitat är istället NK med dess märkesväskor och sociala status. 

Nu är det anrika varuhuset borta och Margot tar sin tillflykt ut i naturen för hitta sitt inre djuriska jag, långt under allt bling-bling.

Tallen dra mer än tantrasex

Men förvandlingen från shopoholic till skogstokig grönavågare i kroppsstrumpa är lång. Snart attraherar ändå en ek mer än maken Carl som jagar vildsvin och tjatar om kurser i tantrasex.

Men vill naturen verkligen ha tillbaka oss urbaniserade människor som bara tär på dess resurser? 

Utan att spoila för mycket, men uppsättningen rymmer ett hämndtema riktat mot den invasiva arten homo sapiens. 

Klimatterapi med galghumor

Martina Bigerts  (”Gynekologen i Askim”) och Lotta Eriksons (SVT:S ”Jakten på en mördare”) manus är ett slags feelgood-dystopi som är som bäst när galghumorn får flöda fritt mellan trädkronorna och vi kan skratta vår klimatångest i  vitögat. Och Lotta Eriksson kan verkligen konsten att fånga det situationskomiska i att åtrå en ek. 

I sina svagare stunder  är den Bolibompa-buskis för vuxna, i trädgränslandet mellan ”Från A-Ö” (jo här finns en talande uggla)  och Jonas Leksells ”Myror i brallan”. Det behövs visserligen på en teaterrepertoar som i höst rymmer flera dystopier på temat klimat och pandemi, med en tonart som går betydligt mer i moll. 

Att sitta under bar himmel och uppleva kultur är dessutom i mycket ett slags katarsis (rening) i sig.