Den sociala sammanhållningens trygghet och förbannelse

Som barn växte Hans ”Hasse” Österberg upp på sextio- och sjuttiotalen i det då nybyggda Rågsved. Familjer lämnade trångboddheten, fyllda med framtidstro till Miljonprogrammen. Historien blev dock en annan för ett stort antal av Rågsveds barn, för de som överlevde.

–  Mina första tre månader sov jag i diskbänken i en låda, minns Hasse och skrattar.

Av Carl Rehnström

Miljonprogramsatsningen var en framtidsvision om det moderna Sverige och dess befolkning. Många unga i Rågsved gick dock en annan framtid till mötes som istället handlade socialt utanförskap, missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Hasse är en av dessa unga och han är idag är 62 år gammal.

Det var en bra familj och föräldrarna arbetade heltid och lämnade hemmet på morgonen och kom tillbaka sent eftermiddagen. Hasse och brodern var ensamma stora delar av dagarna, utan tillsyn av vuxna. Han blev det som man brukar kalla ett ”nyckelbarn”.

– Från och med att jag var fem-sex år började jag på lekskolan på eftermiddagarna och på förmiddagarna fick jag klara mig själv, så var det bara.

Alltefter tiden gick hängde Hasse på innergården för att sedan börja leka med barn från andra gårdar. Umgänget utökades successivt och blev en viktig bit i Hasses tillvaro. Skolan gick dåligt från någonstans omkring fjärde årskurs.

– Jag hade ju ADHD gånger två så jag hade ju svårt i skolan alltså. Jag kunde inte sitta still utan gjorde hyss hela tiden.

Hasse fick göra klassbyten för att till slut hamna i det som nedsättande brukar kallas ”obs-klass”, ett idag föråldrat arbetssätt där skolan samlade ihop unga och äldre elever med varierande social problematik.

– Egentligen gjorde de ju helt fel, man fick lära sig hyss av de äldre eleverna som redan var mer erfarna, rökte cigg och busade, något Hasse tror påverkade hans egen senare utveckling negativt.

I sjunde årskurs hade Hasse avverkat de insatser skolan ansåg sig kunna erbjuda elever med särskilda behov. Istället erbjöd man honom skolgång fem timmar i veckan och arbete hos en lastbilschaufför återstoden av högstadietiden. Därpå följde ett lagerjobb. Hasse hade redan vid 12 års ålder provat hasch vid enstaka tillfällen men i samband med att han jobbade kom han i kontakt med äldre personer som drack alkohol, rökte hasch och sniffade thinner.

– Allt som var nytt var ju spännande, det är ju så för alla i den åldern.

Gruppen som negativ faktor

Som ung person tyckte Hasse att det var bättre att tjäna pengar än att gå i skolan. Området han rörde sig i utökades och han började gå till tunnelbanenedgången som var en mötesplats för de unga. Man stod och snackade och umgicks. De förekom narkotika och det fanns en öppen och bekymmerslös inställning gentemot droger hos de unga, samtidigt en naiv och många gånger kunskapslös inställning hos de vuxna. Hasse minns tillbaka när han gick på Rågsveds ungdomsgård som ofta var packad av ungdomar:

– De som jobbade där fattade inte vad som försiggick, de såg att vi rökte brass men förstod inte konsekvenserna. De var lite naiva men samtidigt var det enormt mycket ungdomar så de hade inte koll på vad vi höll på med.

När Hasse försöker minnas tillbaka och beskriva sitt unga jag och den person han var kommer svaret direkt:

– Jag var väldigt framåt, sökte nya grejer hela tiden. Jag var väldigt på! En sökare helt och hållet, ja.

Hasses egna nyfikenhet i kombination grupptryck och en vid tiden allmänt drogliberal attityd gjorde att han som 17-åring provade amfetamin.

– Jag hittade hem och blev kolugn. Många blev ju påtända som fan men jag blev lugn av att få i mig amfetaminet, så det var ju nåt som inte stämde, säger Hasse och syftar på den rastlöshet som han alltid burit på.

Missbruket stegrades successivt och från 20 års ålder hade han ett etablerat amfetaminmissbruk men det dröjde innan han själv upplevde att det var ett problem:

– Det tog många år, jag liksom såg det som naturligt på nåt sätt. Man kom in i ”köp-å-sälj-karusellen” för att finansiera sitt eget missbruk.

I efterhand var det naturligtvis en chimär men den normalitet missbruket gavs kom sig av amfetaminets lugnande effekter. Hasse kände sig mer harmonisk och han kan idag se kopplingen till den ADHD-diagnos som han senare fått. Vid 29 års ålder tog Hasse även heroin, överdoserade och var nära att dö. Det var nu missbrukets effekter slog till med full kraft och livet rasade samman.

– Jag var helt sargad av amfetaminet och åkte på två överdoser med heroin och blev inlåst i två år enligt LVM och sen på familjehem i ett år.

Hasse kom bort från det tunga missbruket under tre år, byggdes upp fysiskt och mentalt. Det hade gått bra för honom och han kände sig stark. Efter behandlingen kom han tillbaka till Rågsved och föll direkt in i missbruk igen.

– Jag hamnade direkt på ruta ett igen vid 32 års ålder.

Efter något år av missbruk kände Hasse att han var tvungen att åter bli drogfri. Med hjälp av en övervakare flyttade han till Blekinge och började en kurs till svarvare. Han träffar Ann-Sofie och är drogfri. De gifter sig och får två söner de första åren på nittiotalet men även denna gång blir det drogfriheten kortvarig.

– När Robban var ett och ett halvt år gammal började jag knarka igen, amfetamin rakt av.

Paret skiljde sig men Hasse stannade i Blekinge. Snart började han handla med amfetamin i stora partier, han smugglade och livnärde sig på drogförsäljning. Han tjänade pengar, hade fina bilar och missbruket var värre än någonsin och pågick ända fram till för åtta år sedan.

– Det var ett kontrollerat kaos. Jag kom tillbaka till Rågsved och hade ett helt vanligt jobb och körde lastbil på nätterna men var samtidigt påtänd. Det var ett kontrollerat missbruk, kan man säga så, frågar sig Hasse och skrattar till.

Efter decennier av missbruk, utan allvarligare klammerier med rättvisan, döms han till slut till fängelse år 2008. Han förlorar körkortet och det blir början på vändningen i Hasses liv.

– Små grejer som gjorde att jag föll rakt igenom och hamnade i fängelse i tre månader, till slut.

Gruppen som positiv faktor

Kanske inte ett långt fängelsestraff men vid tiden hade Hasse ”bränt ut sig helt”, som han säger. Under verkställigheten fick han höra talas om Musketörerna i Rågsved. En förening som hjälper personer i utanförskap och drivs av personer med liknande erfarenheter. Alla Hasses gamla vänner, de som fortfarande levde, hade berättat om föreningen och på frigivningsdagen stod de och tog emot honom vid fängelsegrindarna. 

– Det är väldigt speciellt det här, det finns en kärna i Rågsvedsgänget som fortfarande har en kontakt med varandra och det är ganska unikt faktiskt.

Den sociala sammanhållningen som fanns i Rågsved har varit både en trygghet och förbannelse, fast Hasse betonar den positiva sidan. Tryggheten etablerades tidigt genom de starka vänskapsband som byggdes upp mellan de unga som följd av en åtminstone delvis frånvarande och naiv vuxenvärld, som inte förstod att tolka varningssignalerna. Förbannelsen låg i att när väl alkoholen och narkotikan fick ett starkt grepp över de unga i Rågsved var det många gånger omöjligt att bryta utvecklingen. I Hasses fall ledde det till social utsatthet, en sönderslagen familj och under många år en förlorad kontakt med barnen. I många andra fall ledde det till döden. Hasse hade tur, en tid efter han kom i kontakt med Musketörerna fick han åter kontakt med sönerna och idag är kontakten så bra den kan vara utifrån förutsättningarna. De förlorade åren har dock satt djupa känslomässiga spår i Hasse.

– Jag orkar inte tänka på det, så är det. Det gör väldigt ont men jag har accepterat det, så kan man väl uttrycka det, säger Hasse allvarligt.

När han ser tillbaka över sitt liv av missbruk säger han att han var för snäll, att han många gånger låtit saker ske mot hans egen vilja, allt för att stilla drogbegäret. Det handlar om en gränslöshet som han fått betala ett högt pris för.

– När man ser i backspegeln inser man hur korkad man var egentligen, jag har inte varit stark nog att säga nej.

Erfarenheter som hjälper andra

Men Hasse ser även att han har personliga kvaliteter som han idag som drogfri har stor nytta av i jobbet på Musketörerna, nämligen att inte bara höra utan verkligen lyssna på vad människor har att säga. 

– Jag har lätt för att kommunicera med människor, jag lyssnar ofta på vad människan mittemot har att säga och det är en styrka sig. Nu i slutet av livet, ja, jag har den förmågan att lyssna av människor för att se vad för problem de har.

Hasses tidigare liv har kanske inte alltid möjliggjort för honom att använda sig av den egenskapen och det är inte utan en viss stolthet som han idag har en hjälpande roll där han stöttar andra.

– Det är en styrka jag har och den har väl funnits där jämnt men legat gömd inuti mig. Jag har aldrig varit en elak person, aldrig en fighter. Jag är snäll och pålitlig till hundra procent.

Går det hitta någon huvudorsak till varför det blev som det blev? Hasse tvekar en del men säger till slut:

– Att det blev som det måste ha att göra med nyfikenheten, att jag ville prova på allt som gick att prova på. Innan jag kom till Musketörerna hade jag aldrig kollat i backspegeln, alltid framåt. Det beror på att jag hittat mig själv nu på nåt sätt, jag har fått tid att sitta och tänka på kammaren.

Tänker han tillbaka på dåtiden då?

– Ja, jag sitter mycket ofta och tänker vad som hänt och försöker skapa ett tidsperspektiv för jag har väldigt svårt att minnas när saker har skett, för jag hade ju bara några få nyktra år bakom mig som jag mindes.

– Och det är väldigt blandade känslor. Vilken annan människa hade jag blivit om jag inte gick på droger? Så kan jag tänka.

Det är lätt att fundera på historiens gång och vad som hade kunnat påverka den i en annan riktning. Hasse är snabb när han svarar på frågan vad han tror hade kunnat ändra historien.

– Jag blev erbjuden en plats i Adolf Fredriks musikskola för jag var väldigt musikalisk. Det hade kunnat ändra mitt liv men jag tog aldrig chansen, jag tyckte det verkade jobbigt att åka tunnelbana, säger Hasse innan han avslutar vårt samtal.

Kategori: Personporträtt