Stockholms vatten – en dröm för sportfiskare
Stockholms vatten är ett paradis för sportfiskare, och det finns goda förutsättningar att få både gädda, abborre, laxöring och gös. Men den som vill fiska för att få mat bör nog inte slänga ut kroken i Mälaren eller Stockholms småsjöar – halterna av giftiga ämnen i fisken är skyhöga! För de flesta sportfiskare är det dock inget problem, eftersom alla fiskar släpps tillbaka.
Foto: Anna Lagerman Borgbäck
Stockholms vatten är ett av de artrikaste i Sverige, med upp till ett 30-tal olika fiskarter. I Stockholms ström möter det söta vattnet från Mälaren Östersjöns bräckta vatten, vilket gör platsen särskilt rik på fisk. På våren kommer nors och strömming för att leka, och gös och abborre vandrar upp i Mälaren. Under leken kommer havsöring och annan rovfisk till Strömmen för att jaga. Varje år släpps dessutom 150 000 havsöringar ut i Strömmen, och samsas där med braxen och andra så kallade vitfiskar, men även gös, abborre och någon lax på lekvandring.
I Mälaren, Stockholms ström och Saltsjön behövs inget fiskekort för att fiska med spö, enligt lagen om fritt handredskapsfiske. Det innebär att alla har rätt att fiska med kastspö, metspö eller pimpla på dessa vatten. I de mindre sjöarna måste man däremot ha fiskekort. Med ett årskort för 350 kronor, ett sjudagarskort för 150 kronor, eller ett dagkort för 50 kronor, kan man fiska fritt i bland annat Drevviken, Magelungen, Flaten, Albysjön och Trekanten.
Fångar och släpper tillbaka
De flesta sportfiskare har sedan länge slutat att döda den fisk man fångar. Istället tillämpar man fiskemetoden ”catch and release”, och släpper helt enkelt tillbaka fisken, ofta efter att fotograferat fångsten först. För att inte orsaka onödigt lidande och skador på fisken använder man specialkrokar utan hullingar. Man behandlar fisken med respekt och har den inte ovanför ytan längre än nödvändigt. Mäter och väger gör man bara om man tror att man fått upp ett rekordstort exemplar. I och med att fisken släpps tillbaka påverkar fisket varken den ekologiska balansen eller fiskebestånden negativt. Att ta hem fisken för att äta den är inget alternativ, för något som däremot är riktigt negativt är de höga halterna av giftiga ämnen i fisken, och då särskilt i de mindre sjöarna och i Stockholms innerstad, som Årstaviken och Riddarfjärden.
Höga halter gav nya kostråd
Nya och sänkta riktvärden av PFAS-ämnen på EU-nivå, har gjort att det har gått ut nya kostrekommendationer för Stockholms fisk, och för sjön Magelungen avråds nu allmänheten helt från att äta egenfångad fisk. I Brunnsviken, Ulvsundasjön, Riddarfjärden, Årstaviken, Görväln, Drevviken, Flaten, Trekanten och Sicklasjön bör man inte äta egenfångad fisk oftare än 2–3 gånger per år. Vissa grupper, till exempel gravida bör avstå helt, och då även från fisk fångad i saltsjön, som kan innehålla för höga halter av dioxin och PCB.
Både avkoppling och materialsport
För sportfiskaren är det, förutom att giftig fisk är väldigt tråkigt, inget problem – så länge inte gifterna påverkar fiskebeståndet. Målet med deras fiske är att få utöva sitt fritidsintresse – ett sätt att träffa likasinnade, och dessutom få en naturupplevelse på köpet. En del fiskare nöjer sig med att sitta i solen på en brygga ett par timmar och meta. Andra ser det som en materialsport, där själva redskapen; spön, rullar, drag, linor och flugor, är en stor del av hobbyn. För att inte tala om jakten på det bästa fiskestället! Och i Stockholms vatten finns det gott om valmöjligheter – tack vare strandskyddslagen. Strandskyddet finns till för att såväl allmänhet, som djurliv och växter ska ha tillgång till strandområden och vatten.
Möt Anton – en av Stockholms sportfiskare.