Magnus Roos Ekengren är professor i statsvetenskap på Försvarshögskolan, men utöver det handlar livet just nu om att tillbringa dagarna tillsammans med den ett och ett halvåriga sonen Carl.
– Innerst inne har jag nog alltid velat ha barn, men jag har jobbat så pass mycket att jag har trott att det inte har funnits tid, säger Magnus.
Ljuset sipprar in från fönstret och lyser ned på det rymliga lekrummet. Skorna står uppradade på trägolvet utanför den rosaröda heltäckningsmattan. Magnus blick vandrar från golv till tak. Han lutar sig tillbaka mot väggen vid fönstret och drar ett djupt andetag.
– Innerst inne har jag nog alltid velat ha barn, men jag har jobbat så pass mycket att jag har trott att det inte har funnits tid, berättar han.
Men i dagsläget jobbar inte Magnus. Han är pappaledig. Lilla Carl härjar runt nere bland klossar och kojor och ljudet som hörs är hans små fötter som barfota dundrar fram längst golvet. Planen är att börja arbeta deltid när pappaledigheten tar slut för att få mer tid att spendera med Carl.
Han träffade sin fru Emelie i en församling inne i stan, men också av en slump genom sitt jobb då hon arbetade på Försvarshögskolan i något år.
– Vi sprang på varandra på två ställen, och då är det klart att man börjar tänka att det finns någon idé bakom det. Vi började snacka och fika ihop, och på den vägen är det, ler Magnus.
Bröllopet ägde rum under en sommardag förrförra året med ett stort gäng familj och vänner som gäster och den ännu inte födda bebisen inne i Emelies mage.
Att tro, söka och tvivla
Tron är en central del i Magnus liv. Han har alltid betraktat sig själv som en sökare.
– Det har påverkat mig på ett otroligt positivt sätt. Jag har blivit mer hoppfull och lugnare i själen.
Magnus lutar sig tillbaka. Ögonen riktas mot golvet nedanför där Carl håller på att bygga upp ett torn av klossar innan han välter det igen.
– Min tro har kanske också bidragit till att jag vågade skaffa barn.
Magnus skiljer på att vara en sökare och att vara troende. Trots att han alltid har funderat kring om det finns något mer, bortom vår verklighet, så påstår han inte att han alltid varit troende. Det har gått i vågor och även idag finns det stunder för tvivel.
– Det är klart att jag tvivlar ibland, speciellt när man ser så mycket elände i världen. Hur kan det då finnas en gud? Men jag tror att det är viktigt att man håller den sidan vid liv också. Att man fortsätter fundera kring frågor om ifall det kan finnas något mer. Jag har alltid undrat, och jag har inga svar. Det är nog ett livslångt sökande, menar han.
Tyngden ligger inte i att söka för att hitta svar och få en uppenbarelse, utan att det bara är viktigt att fortsätta ställa frågor, även om man kanske aldrig får något svar.
– Religion för mig har alltid handlat om gemenskap, att träffa likasinnade. Att söka, tvivla, ställa massa svåra frågor ihop. Det ska man inte göra hemma själv, utan som ett gäng, och det är då det blir roligt.
Vägen till statsvetenskapen
Att bli professor i statsvetenskap var naturligt för Magnus, fastän uppväxten pekade åt ett annat håll. Med rötterna på en bondgård utanför Uppsala tillsammans med två föräldrar som inte hade någon universitetsutbildning så lät han sig inte stoppas. Han tog ett annat spår.
– Jag har alltid varit intresserad av att läsa och haft lätt för skolan. Redan i högstadiet var jag betydligt mer intresserad av samhällskunskapen än naturkunskapen, förklarar Magnus.
Efter att ha studerat inriktningen samhällsvetenskap på gymnasiet började Magnus läsa till samhällskunskapslärare. Det var då han för första gången kom i kontakt med statsvetenskapen.
– Det föddes redan i nian på högstadiet, och efter gymnasiet så kändes det helt naturligt att läsa statsvetenskap.
Magnus fick jobb på Utrikesdepartementet efter att ha studerat på College of Europe i Brygge, Belgien, och jobbat utomlands i Sveriges representation i Europarådet i Strasbourg. Därefter valde Magnus att fortsätta sina studier och börja forska, men minnena och erfarenheterna från den tiden kommer alltid finnas kvar.
– Det är något jag rekommenderar till alla, att åka utomlands och plugga. Det vidgar ens vyer, man blir inte så instängd, och det är så viktigt att kunna se att det finns en värld utanför Sverige.
Han tänker tillbaka på tiden och ett vagt leende skymtar i hans ansikte. Många förstod sig inte på valet att sluta på Utrikesdepartementet.
– Folk sa till mig: ”Hur kan du göra det när du har ett fast, bra jobb?”. Men jag har aldrig ångrat det. Man är mycket friare som forskare, du får säga vad du vill och vad du har kommit fram till. Det tycker jag om. Det var ett bra val.
Arbetet består utav forskning om EU:s krishantering varvat med föreläsningar för kunskapshungriga studenter på Försvarshögskolan. Magnus både skriver och forskar om projektet ”Smygande kriser”. Det handlar om kriser som med tiden blir mer akuta, och det främsta exemplet är global uppvärmning. Det smyger sig på oss, finns hela tiden och gör utbrott i olika delar av världen. Poängen som betonas är att politiker och beslutsfattare borde agera tidigare för att stoppa kriserna. Frågorna som ställs är hur de tänker om ämnet, varför ingen gör något trots den höga medvetenheten och effekterna det får.
– Det är kontroversiellt, politiker vill ju inte höra att de gör för lite. Men de är för kortsiktiga, och det finns politiska och ideologiska hinder. Tänker man ”Varför ska jag ta en massa kostnader när jag är vid makten, det får nästa person göra” så är det lätt att skjuta upp problemen, förklarar Magnus.
När Magnus pratar om sitt yrke vandrar blicken bort och han kliar sig på hakan. Orden yttras varsamt och genomtänkt.
”Finns det liv finns det hopp”
Efter många år av arbete med globala frågeställningar om framtiden där kriser ligger i fokus så hänger en tung fråga i luften. Beslutet att låta ett nytt liv komma in i en värld där möjligheten om en bättre framtid inte är självklar är ett val som han medvetet gör.
– Det är svårt faktiskt. Jag har under perioder i livet sagt att jag inte vill skaffa barn till denna värld där det kommer bli så mycket svårigheter. Det är dubbelt det där, å andra sidan, finns det liv finns det hopp. Det har alltid funnits undergångsstämningar genom historien. Medeltiden hade digerdöden. 1600-talet hade det trettioåriga kriget. Men på något märkligt vidunderligt sätt har människan ändå klarat sig.
När Carl ler så ler Magnus. Med ett barn i bilden så förändras plötsligt världen på nytt, trots lång erfarenhet. Det finns massor att lära. Synen på livet har blivit mycket ljusare.
– Det är som att jag ser allt genom hans nyfikna ögon. Han upptäcker världen för första gången och jag får chansen att göra det med honom, jag blir som ett barn. Det tvättar mina vaneögon rena och jag får se allt det häftiga som finns. Det är jättemysigt.
Foto: Zoe Stalfelt
Zoe Stalfelt
