En novembermåndag – i juni

Lördag hela veckan? Nja, snarare en jämngrå novembermåndag i ett helt kvartal.Anders Tegnell har flyttat in i mitt vardagsrum. Och jag överväger på riktigt att tatuera in hans ansikte på min överarm. När väckarklockan ringer hasar jag mig de 7 stegen, från säng till köksbord, som också är min arbetsplats. Som sällskap på andra sidan bordet sitter sambon som även han jobbar på distans. Jag har lärt mig namnen på hans kollegor och vi har slutat fråga varandra hur dagen på jobbet varit. Jobbmöten sker via Facetime och Skype och…

Läs mer

En ensamhet som fick utlopp i spår av coronan

Många ser dom senaste månaderna både som jobbiga och tråkiga. Men inte jag. Tvärtom. Jag trivs och mår bra hemma själv. Nästan lite för bra. Jag säger såklart inte att anledningen är positiv. Den är snarare hemsk. Människor är rädda för sitt eller andras liv. Ingenting är normalt och många mår dåligt över situationen. Det är självklart. Men ändå jag. Att få vara själv, ensam utan någon annan. Att det är legitimt att inte träffas och socialisera. Det gör mig gott. Älskar tystnaden och mitt eget sällskap. Låta tankarna vandra.…

Läs mer

Avskärmad ro

Jag blev varse min dåliga krisberedskap. Det ligger inte i min personlighet och kanske är det ett naivt drag. Har aldrig tillhört prepperrörelsen som ständigt är beredd på katastrof och bunkrar förnödenheter och har och dieselaggregat i förrådet. Därför tog det lite tid att ta in allvaret i vårens covid-19kris, en pandemi, det var surrealistiskt och overkligt så det dröjde innan jag kände oro på riktigt. Oron. För att bli sjuk. För att dö. Bävan för att de nära och kära ska drabbas. Avlasta samhället. Inte åka buss eller tunnelbana…

Läs mer

Min coronavår

Livet rullade på som vanligt. Poppius journalistskola hade just dragit igång ochmåndagarna var fullspäckade med roliga skrivövningar och föreläsningar med nyaspännande människor. Så tog det plötsligt stopp. Det sociala klassrummet byttes ut motisolering hemma vid köksbordet och en datorskärm. Människan är en social varelse och i kriser brukar vi hålla ihop, krama varandra ochvara nära. I denna kris blir vi tillsagda att göra precis tvärtom, att hålla fysiskt avstånd.Trots att vi nu har levt under coronapandemins visselpipa i snart tre månader har jagsvårt att anpassa mig till distanseringsreglerna. Det är…

Läs mer

Jag bär med mig ”krigsminnena”

14 dagars helvete. Det går inte beskriva det på något annat sätt. Jag vann till slut kampen mot coronaviruset men kommer bära med mig ”krigsminnena” i resten av mitt liv. Vid mitt insjuknade i covid-19 i slutet på april kändes det faktiskt ganska bra till en början. Som relativt ung och utan underliggande sjukdomar skulle det väl bli fyra-fem dagar med hög feber och hosta men sen skulle det gradvis bli bättre. Efter en vecka skulle man ha klarat av ”skiten”. Ack, vad fel man kan ha. Redan andra natten…

Läs mer

Från Costa Rica till Sverige innan världen stängde

Jag var i Costa Rica när de första larmen kom från Kina. Ett nytt virus? Jaha, inte så mycket att hetsa upp sig över tänkte jag som biolog. Nya virus kommer alltid att uppstå. Intet ont anande flög jag tillbaka till Sverige i mitten av februari, mellanlandning i USA, inga kontroller. Framme på Arlanda och en diskret skylt vid utgången med något om det nya coronaviruset, samt en uppmaning att kontakta vårdguiden vid misstänkta symtom. Inga kontroller. Det var på den tiden när flygplanen flög kors och tvärs över jordklotet…

Läs mer

Pandemivåren 2020

Min flickvän Lina håller upp sin telefon mot mig för att visa något hon filmat under sin morgonpromenad i koloniträdgårdsområdet. – Titta på det här, säger hon. I klippet syns ett gigantiskt moln av uppjagade bin som cirkulerar ovanför ett blommande äppelträd. – Något djur måste ha attackerad bikupan, säger Lina. Själv har jag under morgonen inrättat kontor på kolonistugans veranda för att delta i terminens sista lektionen på Poppius grundkurs i praktisk journalistik. Den katastrof som drabbat bina denna morgon för osökt tankarna till coronapandemin som svept över världen…

Läs mer

Världens ”tråkigaste” vår

”Det är en märklig tid vi lever i”. Så beskrivs ofta vår tid under coronapandemin. Visst är den märklig och innebär ett levnadssätt vi inte är vana vid. Jag vill däremot föreslå ett tillägg. ”Tråkig”. Det är framförallt en oerhört ”tråkig” tid vi lever i. Pandemin påverkar oss alla i olika grad men vi har alla behövt anpassa oss efter nya vanor och rutiner. Att ändra sina vanor må vara nödvändigt men det är definitivt något av det tråkigaste som finns. Sextiosex dagar. Så lång tid sägs det ta för…

Läs mer