Mitt bland pågående renoveringar, ljudet av rulltrappor och plingande hissdörrar lägger sig lugnet som ett skynke över spelarna vid schackhörnan på Kulturhuset i Stockholm. Här handlar schack om mycket mer än att bara vinna, här handlar schack om livet.
Inhyst i ett hörn på plan ett mellan rulltrapporna och hissarna finns den till synes blygsamma schackhörnan. Utrymmet är enkelt möblerad med åtta små kvadratiska träbord och 16 stolar i ljust trä. På varje bord finns ett schackbord med tillhörande pjäser. Medan bullret från pågående renoveringar sprider sig genom huset, infinner sig ett lugn i den lilla vrå och blockerar störningar utifrån. Inte ens hissarna som plingar till lite då och då kan rubba på lugnet. För de flesta besökare är schackhörnan endast en passage till hissarna, men för andra är det skådeplatsen där ett spel mellan liv och död pågår.
Vid ett av borden sitter stammisarna Timo Niemi, 73 och Gösta Nordström, 74. De är båda pensionärer och kommer ofta hit och spelar schack för att hålla hjärnan i trim.
– Jag kan ju inte bara sitta hemma och glo på TV eller lyssna på radio hela dagarna, då dör jag hellre. Här får jag träffa andra schackfantaster och som bonus håller jag hjärnan i trim, säger Timo.
Och han får medhåll av sin motståndare och vän, Gösta Nordström.
– Först och främst är det ju roligt att spela. Men så gamla som vi är så mår både kropp och hjärna bra av att få komma ut och spela schack.
Möte mellan kulturer
Två bord bort sitter Abdi Omar, 58, från Spånga. Han sitter ensam vid ett hörnbord med uppställda schackpjäser och väntar på sin motståndare. Idag är det tunt med spelare; endast fem personer har kommit hit under måndagsmorgonen.
– Man sätter sig vid ett bord och väntar på att någon sätter sig mittemot. Ibland får man vänta några minuter, andra gånger betydligt längre än så.
Abdi kommer ursprungligen från Somalia och har bott i Sverige i drygt två år. Utbildad ingenjör, men studerar nu svenska för invandrare och söker jobb sporadiskt. Trots sitt hektiska schema är Abdi noga med att försöka hinna med ett eller flera parti schack när han får tid över.
– Schack betyder mycket för mig, jag började spela vid åtta års ålder med min pappa och farbror. Att komma hit innebär att jag får träffa människor från hela världen och lära mig om olika kulturer samtidigt som jag spelar schack. Har jag tur sätter sig en svensk mittemot mig. Då får jag möjligheten att lära mig mer om svensk kultur och träna på min svenska litegrann.
Schackintresset måste leva vidare
Även om det, just idag, är tunt med spelare är schackhörnan en mycket populär samlingsplats för Stockholms schackfantaster och har funnits på lite olika platser i huset sedan Kulturhusets invigning 15 oktober 1974. Här träffas allt från hobbyspelare och amatörer till före detta elitspelare – med sina egna medhavda schackklockor – för att göra upp om vem som är bäst. Trots dess popularitet, märks det tydligt att de yngre generationerna lyser med sin frånvaro. Och det har inte enbart att göra med att det är en måndagsmorgon då de flesta är i skolan eller på jobbet.
– Det är nästan bara äldre män som är här. Jag har endast sett ungdomar ett fåtal gånger och då kommer de ofta med en kompis. De är väl rädda för oss gamlingar, berättar Abdi med ett skratt.
– När det väl kommer en ungdom tycker jag om att titta på när de spelar. Jag blir så glad när jag ser att schackintresset bland ungdomarna fortfarande lever. Det är ett intresse som inte får dö ut; vi äldre måste föra vidare intresset till nästkommande generationer.
Dudi Warsito
