Ruggig granskning av Sveriges politiska elit

| 28 november, 2016

Bengt Ericsson skildrar på ett intressant sätt i sin bok: Den härskande klassen, hur kontakter och släktband gynnar politiker. Han tar även upp det nära sambandet mellan lobbyister och politiker. Det är rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen, anser han.
Av Tanja Holm

Den härskande klassen – en bok om Sveriges politiska elit
Bengt Ericsson
(Lind & Co, 2015)

den-harskande-klassen-en-bok-om-sveriges-politiska-elit

Den härskande klassen belyser i stora drag om en politikerkultur där kontakter och släktskap är viktigt i en politikers karriär. Det är en intressant och mestadels välskriven skildring av en politisk ”adel”.

Aktörerna har liknande profil. De har den rätta bakgrunden i stor utsträckning byggd på släktband. De betraktar sig som yrkesproffs snarare än som förtroendevalda. Höga ersättningar och fördelaktiga reträttposter har skapat en inbördes gemenskap oavsett partifärg.

Nykomlingen som tog sig förbi

Ett exempel som ges i boken är Gustav Reinfeldt – son till Fredrik och Filippa Reinfeldt, som endast tjugo år gammal kom in som nykomling till Solnas kommunfullmäktige och tog sig då förbi många välmeriterade och erfarna politiker som fick gå.

Bengt Ericsson tar även upp de vidlyftiga samarbetet mellan politiker och lobbyister. Där de senare gör allt för att få in sina idéer och försöker paketera om det till politiska förslag. Ett talande exempel var förslaget om RUT-tjänsterna som kläcktes av näringslivet.

Riksdagens egen tidskrift Riksdag och Departement lyckades Moderater och Socialdemokrater i samförstånd strypa med minskade anslag och restriktioner och senare lägga ner för att undkomma granskning.

Riksdagskandidaternas mediokra skolgång

För cirka tjugo år sedan var ledamöternas utbildningsnivå lägre än folk i gemen. Det var framförallt tydligt inom socialdemokratin, där bakgrunden är viktigare, än vilka teoretiska kunskaper du har. Utbildningsnivån har dock förbättrats hos riksdagsledamöterna de senaste åren, inom de flesta partier.

Mycket av det som Bengt Ericsson tar upp är väldigt stötande. Det jag framförallt reagerar på är det nära samarbetet mellan politiker och pr-branschen. Det finns ingen karens för politiker efter slutfört uppdrag (och Sverige är ett av få länder som skiljer sig från resten av världen på den här punkten) och det är fritt fram att byta sida när mandatperioden är över.

Köper makt för pengar 

Riksdagen har inte velat reglera lobbyverksamheten, vilket kan förklaras med att de själva skulle förlora på det. I det stora hela ger Bengt Ericsson en bra redogörelse om det politiska livet och spelet bakom kulisserna. Det jag kan anmärka på är att han raljerar lite väl grovt angående vissa ledamöters ringa utbildning. I en levande demokrati ska det finnas möjlighet för alla att nå den politiska makten, oavsett bakgrund eller utbildningsnivå. Det är det som är själva kärnan i folkstyret, annars skulle en svetsare knappt ha en chans att nå det högsta politiska uppdraget.

Det ges ett antal förslag på vad som kan förbättras, bland annat fler folkomröstningar och att rikta partistödet direkt till ledamöterna samt politik på skolschemat. Dessa förändringar kanske skulle bidra till att föraktet för toppen av etablissemanget – politikerna, på sikt minskas. Det är nödvändigt i en tid med ökande populism i vårt land men även i vår omvärld.

 

Kategori: Bokrecensioner

Kommentering är stängt